you too.

Det finns ett seinfeldavsnitt när George hittar på att han är en turist i New York, eftersom han hittat en väska full med vad som antas vara "turist-outfits" (pastellfärgade historier med stripes).
En tjej påstår efter några omhändertagande dejter att new york förmodligen skulle äta honom levande, och att han ska hålla sig borta som annat än just turist. Jag antar att jag själv räknade inläggen tills det att jag finally skulle droppa någonting ur seinfeld, hursomhelst- min poäng är att jag biland kan känna gomseglet i bakhuvudet påväg ned i någonting som jag antar är den här staden.
Jag har begått en rad olika nervösa stressmisstag sedan mitt första andetag salt new yorkluft och det är inte utan att jag har mage att skylla det på staden. Mina hetsiga rörelser mellan medborgarplatsen och bredäng framstår plötsligt som en lazy redneck-lunk ackompanjerad med grisig country. Jag är inte crunk. Jag är turisternas megaturist, med flackande blick och nervösa fumlande händer som krampaktigt omsluter magväska och kamera, väska och klocka, guidebok och språklexikon.

I Torsdags var jag och Isabel egentligen påväg till någon sorts konsert i Brooklyn (samba eller liknande, kanske är det onödigt att tillägga att det var Isabels förslag). hursomhelst- det började regna. Vi handlade ett telefonkort i brist på annat. Valde kassan med snyggast kille, och drabbades återigen av mitt kanske största språkproblem här- att jag inte hittar ett naturligt sätt att säga "detsamma" på.
Jag har aldrig insett hur ofta jag faktiskt använder mig av uttrycket "detsamma" i Sverige. Det är kanske det bästa svenska ordet någonsin, det är fasansfullt mångbottnat samtidigt som det är gräsligt passivt. Dessa motstridigheter kanske tar ut varandra så till den milda grad att summan blir att det helt enkelt inte betyder speciellt mycket alls, och det är klädsamt bekvämt och bekvämligt lagom.
I NYC önskar alla dig allting. lycka, lycklig resa, trevlig fortsättning. att inte svara alls är faux pas, att svara någonting helt nytt är överkurs, det Enda som behövs är ett DETSAMMA. for crying out loud. och vad säger jag?
Vanligtvis: right back at ya (förmodligen har jag snappat upp detta från en woopi goldberg-film i mitten av 90-talet och inte kunnat komma ur denna... shamespiral)
Ibland: yeah (yeah?! vaddå yeah?! det är väl inget svar)
Då och då: the-same (kanske den värsta av alla språkliga översättningar någonsin, om man nu kan spekulera i uttryckets vagga. helst av allt skulle jag vilja kasta det i east river, övertygad om att denna retoriska fadäs är en skrikande bastard från människan som kom på uttrycket "yuppie-nalle" om mobiltelefoner)
Så jag var helt: "right back..(rodnade)" när mannen bakom disken lovordat min fortsättning och han kliade sig utan att förstöra sina conroes och jag skyndade iväg. Isabel styrde kosan mot times square, men stannade till utanför ett ställe som hette någonting i stil med "bar brazil".
- liveband! tjöt hon.
- mnjaae.. sa jag, som önskade att värmeugnen skulle öppnat någonstans tre kvarter ned.
Med ens kom en stor brasiliansk man, isabel försökte fråga vad det var för liveband och han svarade med att skrika YAAAAAY!!!, pussa henne på kinderna och dra in henne till disken, skrika åt bartendern och knuffa ned henne på en stol. Jag, som fortfarande var ungefär vid tröskeln när isabel tog emot våra första caipirinhas, lunkade efter och ställde mig bredvid. right back at ya.

Efter ett tag kom det fram att alla i baren pratade portugisiska, och jag återupplevde lost in translation med mina skadeskjutna "multo brigade???" efter varje beställning. Tack vare att Isa pratar flytande portugisiska fick vi dock en del vänner rätt snabbt. Isas mission var att hitta en klubb där man kunde dansa någon sorts komplicerad dans jag är för postkolonial för att minnas vad den heter, och jag försökte bestämma mig för vilken brasiliansk öl jag tyckte var godast ("Skol" eller en annan jag var för lättpåverkad för att minnas vad den heter). en utav de brasilianska killarna som hette pauol(dinjo, eller vad man nu brukar lägga till) bad isabel ta med mig till brasilien och jag fnös, på svenska, eftersom jag något martyrmässigt bestämt mig för att vara "den fula tjejkompisen" Emily-inja (eller var man nu brukar lägga till). Det var en del personer som jobbade på stället, och alla var djupt engagerade i Isabels sökande efter en dansklubb, och mitt sökande efter den perfekta brasilianska ölen. Kvinnan bredvid mig, en tjurig större svart dam, slog plötsligt till mig över axeln och pekade på en blond vit kille i ett hörn.
"look at that, gal! thats prins william right there! Go talk to him, aye? you can become a queen one day."
"thats not prins william"
"is too. just look at that shirt."
den blond killen fortsatte sippa sitt vin och jag vände mig åter till isabel.
Plötsligt började en man bakom oss skråla.
"why are you dressed all in black? you look like you've tried to wear same clothes!"
Herregud!
Jag orkar inte fler medelålders män! Hur kommer det sig att vart man än är i världen tror alla medelålders män att man är intresserad av deras åsikt?
"yeah," svarade jag "were dressed in black beacuse we just arrived from a funderal."
Mannen slutade skratta.
"So.. its really sad" fortsatte jag medan isabel höll på att sprängas i stolen bredvid mig. jag tänkte tillägga "our father, he just died. looked a bit like you, actually, same age, same head. our fader also was slightly balding on top, youknow" men fick aldrig chansen eftersom han redan var borta.
När Ebba kommit anlände också våra första gratis caipirinhas, vilket fick mig att åter behöva konfronteras med myten om den svenska skammen och myten om den försörjda kvinnan. Jag förklade för Brazil Bar att jag faktiskt hade ett ärofyllt jobb att besöka dagen efter och de fick oss att lova att återvända och den fula tjejkompisen sprang längs hela åttonde avenyn tills dess att hon precis när hon kommit fram till central park fick hästbajs under skon.

Imorgon ska jag till Brooklyn, och, om isa får som hon vill, kanske tillbaka förbi bar brazil.
det är väl lite av den ironin jag kan hitta i min attityd till mig själv vs staden. Ingen av dem vi mött har, hur mycket ÅÅÅ den än använt för att säga "Cåååfe", velat identifiera sig som amerikan eller new yorkare. det är som i sopranos; One-drop rule. Jag är inte amerikan, min pappa kom hit när han var sju.. På något vis blir new york antingen en stad där ingen hör hemma egentligen. Eller kanske en stad där alla hör hemma egentligen.
Som att människorna här genom sina konstanta monologer och gapande YAKNÅÅW helt enkelt försöker pressa ut staden genom sin egen mun, som kräkreflex.
right back at ya.