En sista sak.

Missa inte de nya delarna av Trapped in the closet. Posters över hela downtown!
Jag sitter i mitt rum på Park Ave och mina väskor är halvfulla. Isabel sjunger r&b till sin freestyle några rum bort. Jag lyssnar på common.
Igår var vi på Broadway comedy club, det var superroligt. sen sorgliga avsked under två stella artois och vägen hem, så himla fint. Snart tar vi tåget till Newark, sen sätter vi oss på planet hem. Jag chooookar det här inlägget med vansinnig dödsångest, förlåt!
Har kanske inte varit lika vidskeplig nu. Bortsett från i fredags när en mal flög in i Ebbas rum och J sa "thats not good. It means someone in the family's gonna die". Det tyckte jag passade som drmatisk topp på det här inlägget, eftersom jag har en sån kvävande längtan efter att alltid lyckas skriva någonting som åtminstone skulle kunna missuppfattas som tungt och avgörande. Beror säkert på någonting i stil med västvärlden, välfärden och curlingföräldrar.
På fredag är de som orkar och inte måste hetsa till eventuella stockholmsklubbar välkomna förbi mitt hus på lite middag. Annars ses vi när vi ses.

Sneakers'n'sense

Det är söndag natt och imorse åkte ulla iväg till South Dakota. Det börjar kännas som att jag är uppe 90% av dygnet, kanske för att hinna med allting nu i sista sekunderna av resan. Jag och Isabel var på konsert i Bronx i fredags, det fick mig lite ur balans. Jag vet inte hur jag ska kunna återge det, kanske är det lika bra att försöka korta ned det hela till fakta:
I Bronx, aka hiphopens vagga, skulle man fira grandmaster flash and the furious five. Jag och isabel, som av någon anledning fått fribiljetter, hade förvånansvärt bra platser (trots detta har jag inte lyckats ta några vidare bra fotografier). Värt att nämnas var att Roxanne Shante var där, om det nu är någon som minns juice crew (well, inte jag). Det kanske var två tusen på teatern i Bronx, de flesta säkert över trettio. Jag måste säga att jag fortfarande är mållös inför den här upplevelsen, jag vet inte hur jag ska berätta utan att bara ironisera och bagatellisera alltihop och jag vill inte göra det än. Jag lämnar det. Att på fullaste allvar bara vara två vita i en så pass stor folksamling -där människor samlats av gemensamt intresse- var iallafall någonting som jag i ärlighetens namn inte varit med om någonsin förrut. Frågan är om det överhuvudtaget är möjligt i Sverige. Nog om det.

Lördagen var det fler avsked. Anna, Dan, Tallulah och Ree skulle på semester och vi åt middag. Ree hade ritat en kort och Tallulah hade lärt sig "passa" en boll (även om siktet fortfarande verkar vara under konstruktion). Anna gav mig en bok, som hon själv utnämner till en av de bästa böcker hon läst någonsin: A prayer for Owen Meany av John Irving.
Det känns bra eftersom jag måste säga att jag börjar bli en smula trött på den styltiga prosan som Stieg Larsson trots allt målar lätt spänning med..
Andra författare jag försökt ta mig ann under resan:
Paul Beatty
Judy Budnitz
Bodil Malmsten (som romanförfattare)
Har gått sådär, rent allmänt. sönderbläddrad är dock: diverse tidningar, tunnelbanekartor och resguider. så smart är jag.

Så tiden börjar rinna iväg. Efter att familjen macenroe lämnat park avenue och återvänt till queens packade jag ihop mina saker för att en sista gång ta gångvägen till Ebbas lägenhet på upper west side. Parken luktar hästar, vissa dagar är värre än andra. Jag har mer och mer ofta min i-pod på shuffle. Vi lämnade tillbaka några hyrfilmer, jämförde tröttheter och bestämde oss tillslut för att den bästa medicinen förmodligen skulle vara en drink på nionde avenyn. När vi tagit en drink blev vi sugna på, ja, en till. Ni vet hur det blir. När vi tillslut avslutat vårat (förmodligen sista) besök på Bar Brazil tog bjöd vi hem olämpliga killar till en allt för lämplig lägenhet och medan vi nu äter upp denna i sin helhet lyckade upplevelse maxar jag varje sekund och andetag för att minnas allting.
Och jag vet inte vad jag lär mig.
Och jag vet inte vad jag glömt.

Idag ringde Johan. Han låg i en säng i Bredäng och man behövde inte anstränga sig för att höra nabil sitta och reta honom i bakgrunden. I tidningen i morse läste jag att man har anhållit en man för morden i newark. Uhuru och Jesse trodde hela avrättningen måste ha varit beroende på gäng, det spelar ingen roll menade de. Man kan ha ett full schoolarship och fortfarande vara blood. Men på gatan dör man förr eller senare.
Jag kan inte fatta att jag sitter och skriver sånt här, det låter så fruktansvärt exotiserande, men det är direktcitat! USA är som på tv ibland.
Igår sa jesse, helt plötsligt, "ibland tittar jag ut från min balkong och tänker att snart kommer världen gå under, och då kommer alla skyskraporna jag ser bara falla ihop." Jag, som inte riktigt hade hängt med på hur djupt samtalet helt plötsligt hade blivit, körde på säker D. Coupland-anda och berättade att jag gärna skulle vilja vara i närheten av ett köpcentrum när världen börjar gå under, så att jag kunde plocka på mig en massa saker HELT GRATIS! Han bara skakade på huvudet. "Det kommer hända, världen kommer gå under. New york kommer jämnas med marken. Jag ska bara stå och titta på det, och vänta."
Ibland kan jag inte förstå vem som indoktrinerar den här staden med all skräck och oro som invånarna verkar bära på. Vi lyssnar på snuskig amerikansk r&b och hänger med killar som på allvar kallar en för sin shorty och har flera huvudbonader samtidigt, sneakers som alltid matchar t-shirten och undviker alla försök till ett äkta "hur mår du på riktigt?" med hjälp av whats up? Whats good with u? Whats crackin lady? men så plötsligt, bara sådär, kommer det commonsense-ångest, alltid inlindad i samma nationshölje. Vi måste värna om det fria amerika, som gett oss så mycket, Whats crackin son, this is a word 4 tha nation. I love this country. I cant get no paycheck. pass that weed, and do your job right, get a schoolarship and fuck the NYPD! i hate bush and i dont vote! god blezz america!
Det engelska ordet för "konsekvent" är tydligen consistent.
Det lämnar mig förvirrad.

Ulla lämnade lägenheten när jag sov. Hon lämnade en lapp i köket. Jag känner mig lite som han barnskådisen i filmen "home alone 2", all good.
Veckan är mest full med ärenden och förberedelser. Och! naturligtvis, allt det där som mamma varnat mig för.

we built this city

Jag och Isabel står utanför spoonbill and sugartown i Brooklyn och är kaxiga.
Om en vecka är jag påväg till flygplatsen i Newark.
Det enda jag kan fokusera på när jag tänker på Newark är att i söndags kväll blev tre ungdomar uppställda mot en skolvägg och skjutna i huvudet. Länk. (Och förstås att planet kanske störtar.) Usch usch usch. I övrigt har många av våra samtal just rört sig kring hårdheten i staden. Framförallt är det ju svårt att undvika att lägga märke till hur kapitalismen och det mångkulturella samhället skiljer sig från den låtsasvärld man ibland kan tycka att Sverige utgör.
Det finns ju delvis ett behov av en hårdhet när människor lever utan sociala skyddsnät, och delvis en totalindividualism som nästan verkar kulturellt betingad. Igår när vi skulle ut och äta middag var alla tunnelbanor försenade. Jag träffade Anna, som hade fått gå till jobbet. Hon berättade hur trångt det varit att röra sig på gatorna för att folk gick överallt. Skörheten i systemet, Anpassningarna till systemet, bittherheten mot regering och politiker, allting verkar mynna ut i "Jag skiter i det där. Jag tar hand om mig själv och min familj". Det är så långt från våra naiva valdagar, hurtiga ungdomsförbund och rutin-sossar man kan komma, i järmförelse kan det nästan te sig apokalyptiskt.
Jag inbillar mig att jag inte tror på den svenska politikerna- ändå röstar jag. Jag håller så krampaktigt fast vid ett tunt grässtrå som inte kunnat lyfta en flagga, förlåt, fana, sedan många år. Och jag inbillar mig ibland att om jag inte skulle tvingas till att tro på folkhemmets återupprättande skulle jag ligga kvar på de där skyddsnäten jag så gärna vill tro på och behålla, i ren förvirring över vad fan nu man ska tro på. Kalla mig inte cynisk- det vore en ren förolämpning mot hela begreppet, hur många gatstenar jag än gräver upp. Jag är svensk. Jag är vänster. Jag är de facto: naiv?
Snälla någon, rädda mig från detta näste av nyliberal propaganda! (..och där är den igen, rädslan för tydligheten eller obekväma "såhär är det", och jag är helt "jag vill hem! jag vill hem och klaga på fastighetsskatten!". Åh sverige vårat xenofobiska paradis. Vad händer i ett land vägrar globalisering och inte heller integrerar invandrare på riktigt? Mångkultur, HAHAHAHAHA! jävla skämt)

Ikväll ska vi ha en avskedsmiddag för Daniel och Ariel, som åker hem redan imorgon. Vi har sett mycket på serien Curb your enthusiasm, mycket mycket roligt. Senare är planen att vi ska maxa. Igår följde jag och isabel uhurus (jag stavar namnet olika varje gång så att jag kan få det rätt någongång) råd och gick på en hiphopklubb nedanför spring street. Jag kände mig genomskinlig, så vit var jag. Efter ett tag började jag prata med en kille som efter ett tag GAV mig två biljetter (a 70 dollar) till en konsert i Bronx på Fredag; Tribute to The Furious Five! KRS ONE, Slick rick och Big daddy kane! How is that 4 nätverka?!

Slick Rick
Annars har jag varit på en kareokebar, fått tequila och nästan blivit bortgift eftersom jag ser ut som en mexikan. En kvinna som skulle fylla i min race på en enkät på coney island skrev dock i "hispanic". Det tänker jag komma ihåg. Jag tänker däremot förtränga min egna patetiska röst när jag kryper till korset och tar henne på armen och viskar "oh no, I'm white".
Nu ska jag kolla på en tröja till min bror.
Hoppas min syster tar det lugnt på party-ön Kós och aktar sig för rödbrända engelsmän!

Krigsföring och Biologi

Nya bilder upplagda här!

Min första lediga tid varit full (eventuell plats för punkt) av olika eh aktiviteter. På fredagkvällen var vi hemma hos Ebba och jag pressade daniel och ariel på de senaste nyheterna från stockholm. att träffa dem var nog nyttigt, man har flutit iväg lite från tankarna på Sverige den senaste tiden och det känns bra att minnas allting. Skrämmande hur lätt det kan vara att bara flyta med, låta stressen vispa undan det andra. Jag och Isabel hobblade tillslut därifrån med förhoppning om att fortsätta till en hiphopklubb på west side. denna hihopklubb känns det ungefär som att vi varit på väg till konstant i tre veckor, vi går och går men kommer aldrig till crunken kan man säga. Just denna kväll var anledningen att jag i ett desperat ögonblick tog av mig mina nya KLACKskor och gick barfota minst åtta blocks längs park west, vilket i sammanhanget kändes som ett moment of clarity. När jag korsade den åttonde gatan kändes det som att jag hade övertalat alla new yorks kvinnor om att deras klackskor inte bara förhindrade den praktiska, fysiska akten att ta sig framåt- utan också placerade dem i ett konstant psykiskt handikappat underläge i alla möjliga sammanhang.
Sen slog jag min stortå i en trottoarkant och förlorade den blygsamma mängd blod min eländiga kvinnokropp varit generös nog att inte utvisa under den där gräsligt tröttsamma "essentiella natur" någon hjärntvättat hela menskligheten med. När jag slagit in koden i trappuppgången såg det ut som att någon hade blivit skjuten utanför dörren.
Ibland får jag känslan av att min kropp försöker kommunicera med mig.
Oftast verkar den göra det på ett mycket passivt aggressivt vis att jag helt enkelt inte tänker uppmuntra den genom att vara lyhörd. Vill du mig någonting så kan du väl skicka ett förbannat memo, eller kanske MMSa någonting, jag har inte tid att tolka diffusa budskap eller betala en husläkare tvåhundra spänn för att höra att jag är stressad, eller att "den här medicinen inte testats på kvinnor än", eller vad det nu kan vara.


I lördags var vi, efter en skön dag i parken, ute och åt jättegod mat i Lower east side. Sen hittade vi ett ställe på första avenyn där man inte fick gå in om man inte lovade ägaren att röka vattenpipa. Vi valde husets. Sen träffade jag jesse och jose, vi drev runt lite kring 14 gatan och hängde på en bakgård medan vi pratade om vad man skulle göra när man blir stor. Ingen av dem hade längre någon egentlig möjlighet att få mer stipendium till mer studier, och bartenderjobbet som jose fått delade inte ut lön alls- han lever på dricks.
Det kommer kanske alltid finnas en anledning att fortsätta klaga på vidriga institutioner i stockholm med struliga lärare som inte ens kan kopiera en stencil om så kopieringsapparaten bara hade en enda knapp, men det är åtminstone möjligt för de flesta av oss att kunna testa. och klaga. och tillslut kanske bli en aning bittra i den där en-centimeters radien vi har möjlighet att trängas på i det överfulla klassrummet.

Förresten! varför har folk mailat mig om bergmans död konstant i en vecka? Varför har inte fler pratat om den här beefen som pågår mellan Leif GW person och Camilla Läckberg?! Albin skickade som tur var det här citatet för några dagar sedan:
"Författarkriget trappas upp.
Leif GW Persson jämför nu Camilla Läckbergs böcker med en novell i "Min häst".
- Om man sen dessutom skriver som Nicke Lilltroll pratar, har jag inte så mycket till övers för det, säger Leif GW."
Alltså det här med gängkulturer i new york finns fortfarande och det är tydligen inte konstigt för eh några av våra nya vänner att på riktigt gå omkring med kniv.. men de svenska författarkrigen! De är alltså inte att leka med. Retoriska missiler avlöser sylvassa citat och högteknologiska oneliners. Och herregud, Camilla Läckberg och Leif GW Persson? Jag menar, allvarligt talat, vilken sida ska man stå på?
Jag skulle vilja agera FN mellan dessa två "litteraturens finest" genom att knöla in det klassiska internetskämtet; arguing as a detective novel-writer is like running in the special olympics. even if you win, you're still retarded. noll-noll. Det är ju inte utan att man saknar Sverige när man hör det här. Men att välja sida i linda skugge vs björn ranelid-kriget var ju en smula enklare.

PS. tycker du möjligtvis att ovanstående inlägg är haffsigt och dåligt skrivet beror det delvis på att jag är dödstrött och borde somnat för länge sedan, eller delvis på att jag försökt skriva hela inlägget "som nicke lilltroll pratar". Godnatt och mossa på er alla människobarn.

I'm more science than faith, I'm more karma than bread and booze

Igår var min sista dag på jobbet! Jag bara kastade mig mot dörren, flög iväg till N-tåget och tänkte nästan fira det hela med att köpa den där BK-klänningen (men det hade väl varit att ta i) så jag gick till Duane Reads (apoteket) istället. Kändes halvkul. Nästan bredvid djuraffären på femte avenyn upptäckte jag dock en skylt där det stod "gotham comics".
Det var sjukt varmt. Inne på Gotham Comics hade någon glömt packa upp femton papplådor fyllda med serietidningar. En av de tre medelålders männen i hörnet kom fram till mig och presenterade sig. Han undrade vad jag letade efter och jag sa Hellboy fast det var egentligen bara någonting jag sa för att kolla vad som fanns. Jag köpte det första albumet. grattis till ledigheten tänkte jag.

Nu har jag jobbat klart. ligger i sängen och ägnar mig åt min hittils mest tidskrävande hobby när jag inte jobbar: ligga och har sjukt ont i magen medan jag sakta förblöder och tre svenska ungdomsmottagningar don't give a shit. hittade medicinen cyklo-f hemma hos en annan svensk igår och tog en med min stella artois= ingenting.

Igår kom Daniel och Ariel till New York. Det är roligt att träffa dem. Vi tog några öl och de sa att det inte händer någonting i Stockholm. Det är fjorton dagar kvar. Isabel har redan planerat inför framtida medborgarskap genom sin familj. J föreslog att vi skulle gifta oss till ett green card men jag tror inte jag svarade i do.
Seriemannen från Gotham comics försökte ge mig ett telefonnr till hans gamla fd nannys advokat, och påstod att det var tvärsäkert att de kunde ordna någonting. haha, sa jag, men jag ska iallafall hem till Sverige först.
Han plockade ur hellboy: seed of destruction ur plastfickan och räckte den till mig. What are you going back to? School?

Jag svarade inte. Lade märke till att Mike Mignola tillägnat boken till blandannat H. P. Lovecraft. Cthulhu. Antagningsbesked. häften man, hälften bläckfisk. Jag har inte riktigt någonting att göra i Sverige för tillfället sa jag inte. och jag vet inte vad jag kan göra eller vad som är bäst eller vad som inte är att bara gå runt i cirklar.
Istället sa jag okej den här tar jag.

Nu ska jag dra iväg. Det här inträffade tidigare idag:
Fanny
MSN
20.26
men seriöst julle det spökar typ i min lägenhet här
jag hör ljud HELA tiden
det är någon som går utanför dörren
den där äckliga ismael och dockorna typ
20.28
hjälp

Julian
MSN
20.28
hehe
20.28
ulla?

fanny
20.28
nej!! jag är ensam hemma
20.28
fan jag tror jag måste glida härifrån för det ÄR någon här

Julian
20.29
oj
20.29
gå och titta

fanny
20.29
usch shit jag pallar inte??

Julian
20.29
om du inte kommer tillbaka så ringer jag +1 911

fanny
20.29
vågar inte!!

Julian
20.29
öh eller vad har usa för landsnummer
20.29
hehe

fanny
20.29
shit shit
20.29
nej jag tror jag ringer isa

Julian
20.30
göm dig!

fanny
20.30
SLUTA!!!! DU SKRÄMMER UPP MIG!!!

Julian
20.30
leta efter något att slåss med
20.30
har du en dammsugare så är nog dammsugaröret det bästa

fanny
20.31
shit, bättre ide.. ah! jag har en vas härinne

Julian
20.31
men den kommer ju bara krossas och sen blir du överfallen ändå plus att du är skyldig ulla för livet för att du har pajat hennes jättedyra japanska ming-vas
20.31
jag har läst det här i kalle anka

fanny
20.32
hm, nej men det låter bekant, tjejer som slår vaser i bakhuvudet på gärningsmannen brukar väl förlora right?

Julian
20.32
nej! det är kalle anka som kastar mingvaser
20.33
tjejer använder stekpannor
20.33
eller kvastar om de är städerskor
20.33
annars förlorar de

fanny
20.33
hahahah shit men stekpannor e ju hårda, om man hade en sån skulle man vinna!!
20.33
jag borde ha ett basebollträ
20.33
undrar vad fan det där spöket håller på med
20.33
det låter skitkonstigt..
20.34
shit nu är det precis utanför min dörr

Julian
20.35
kommer du skriva AAAAAH! om du blir överfallen?

fanny
20.35
självklart, så långt jag hinner

Julian
20.36
ja! men du måste hinna trycka enter. glöm inte det annars kommer jag inte sätta mig på flyget och försöka rädda dig

Nu ska jag springa iväg och låna isabel och elmores tvättstuga.

Forbarma dig over oss, i var fornedring

Idag vackte Ulla mig genom att storma in i mitt rum 06.45 och meddela att ingmar bergman har dott. Shit alltsa, forlat for det dar med Fanny och Alexander. Kanner mig tvungen att lagga in min favoritscen ur en av de basta filmerna jag vet, det sjunde inseglet (mycket orginellt. egentligen tycker jag mer om filmer som "40 year old virgin haha ja jonas det ar sant. Anledningen till att jag sag det sjunde inseglet var att min svensklarare i tvaan pa gymnasiet tvingade mig. Det var samma svensklarare som gav kommentaren "Fanny, dina meningar ar sega och langa som gammalt snor" som betyg pa en recension jag skrev pa don quixote).
Uppviglaren i pestsmittans tid har naturligtvis en battre anledning att vara en hater an jag- men de har personangreppen han gor ar en fenomenal kombo med typecastingen och kommentarerna skulle anda suttit ganska fint i tjejernas omkladningsrum i grundskolan. Antar att det bara ar som det ar, precis som max von sydow far erfara, doden ger inga uppskov. Vad Ingmar daremot skulle behova (eftersom han har en myspace.com-sida) ar en ordentlig historia pa allas varan nya favoritsida mydeathspace, www.mydeathspace.com. Kanner du att dodsannonserna inte ger dig tillrackligt mycket? da ar detta sidan for dig. sextonaringar som snubblat i duschen, tjugoaringar som tagit en OD, femaringar som blivit pakorda- alla ska ha en internetprofil. Vila i frid!

vem playar vem?

Min landlord Ulla och jag såg just större delen av demokraternas ”partiledardebatt”. Den har varit uppmärksammad för att använda sig av ny och kontroversiell teknik, då de klassiska ”frågorna från folket” postades och mottogs och visades upp via den amerikanska drömmens egen demokratisfär Youtube. Handen i hansken, naturligtvis.

Amerika, i folkmun (läs: min mun) även kallad kapitalismens egna högborg, har gett mig fler kallsupar av kulturell och politisk karaktär de senaste dagarna än vad jag tidigare upplevt. När började det?

Tionde avenyn, fredag kväll. Jag och Isabel sitter hemma hos Jesse tillsammans med Jehoro och Michael. I lägenheten på 14 våningen finns två obäddade sängar, skräp, säkert några kackerlackor och våra sexpack henikken och Stella. Tvn står på och visar vilken mp3-fil som dvdspelaren just nu är på, det är så mörkt som det kan bli i new york och vi lyssnar på Diplomats. Michael ställer sig plötsligt upp och börjar freestyla, jag minns inte vilka beats eller om jag ens kände igen dem, men där står han i alla fall, och i ljuset från tvn ser ser jag Isabel skratta och senare ute på balkongen som vetter mot east side minns jag att hon påpekar hur klyschigt allting känns.

Michael säger att han vet vilken tid det är och pekar mot Jesses klockan på väggen, ..well that is the the clock though. Vi skrattar och han fortsätter freestyla, han gör det med våra namn, med saker vi pratat om, ingenting får verka förskrivet.
På balkongen säger han till oss att han kommer bli stor. Han kommer bli stor MC för han kommer verkligen satsa, det handlar om karriär, om buissies, och om real eststate. Thats where the money are here, säger han, att äga lägenheter och hus.
Tidigare samtalsämnen har varit cam’rons inflytande och eventuella avhopp från diplomats, common, om vem som håller vad äkta och varför. Den 50 cent-liknande inställningen han har till sin egen musikkarriär verkar plötsligt ganska krass.
Älskar ni det inte? Säger han och viftar med armarna. I Amerika har vi alla en chans. Kolla bara hur vi bor. Han pekar mot sin lägenhet som ligger i huset bredvid medan han nickar mot Jesse och säger vi har inga pengar. Ändå kan vi bo här! För varje hus här på manhattan måste ha några låginkomsttagare.
Vi nickar mot denna kvoterade utjämning av Michael presenterad som att den vore ett recept på världsfreden, och han fortsätter i samma ton.

Och vi kan lyckas, alla kan, tillochmed vi, kolla på oss.

Jag är svart, säger han. Jesse är hispanic, jahoro svart. Jag har en chans, jag vet att jag har en chans för det finns bara några saker vi kan bli rika på. Hiphop.. sport. Det är där vi kan lyckas.
Men du sa att alla hade en chans? Mår du inte dåligt av att veta att din karriär blev just en hiphopkarriär för att det var vad som fanns för dig att välja på baserad på din hudfärg? Hans new era keps guppar när han skrattar åt mina utläggningar om systemet och hur han kan påstå att det är rättvist.
Systemet är bara så. Vita människor har kanske större chans att få jobb eller komma in på bättre skolor. Men jag lovar dig att de kommer vara de vita kidsen som köper min skiva. Och du kan inte hindra systemet, för det är för starkt för dig. Hur rik du än blir kan du inte ändra systemet. Så systemet är rasistiskt, varför måste jag fortsätta vara fattig för det? vi playar systemet.
Jesse pekar mot utsikten och säger this is what happens when you collect thousands of immigrants to live togheter in one city.
Allt blir lite tyst ett tag. Skylinen ser plötsligt lite kladdig ut av genomskinlig ingrodd cynism, leenden betingade av beyond (eventuell) bitterhet.

Den amerikanska drömmen försöker inte ens vara en dröm på ett djupare plan, den utlovar en sak, pengar. Din happygolucky kvot stiger i takt med varje ny bok där poor goes rich, varje ny singel som distruberas, varje dag hela tiden, det finns ingen chans att stanna, tänka efter, tycka synd om sig själv. Du väljer vad du vill gör med ditt liv, menar ideologin som båda äter dig och motiverar dig till egen mat på bordet.
Våran kvartslånga presentation om sverige verkar plötsligt så mycket mer dyster. Våra ifrågasättanden och tankeaktioner (om man nu kan använda ett sånt fånigt ord) mot systemet tuggas till självömkan och bitterhet.
Och ingen tänker på sig själv som lurad för det finns ingenting att gömma längre.
Och om du nu vill välja att stå utanför systemet, hur ska du lyckas med det? när är du så pass utanför att du kan vifta din fana med ett samvete som ger dig åtta timmars djup drömlös sömn och vad betyder det för någon annan än just dig och din fåfängda idé om självförverkligande?

En kvinna som jobbar på en bar vid nionde avenyn kom efter sitt jobb till Vintage, där vi just påbörjat våra brooklyn lagers. Hon hade flyttat hit från Tel Aviv för att plugga för några år sedan. Jag känner till sverige, sa hon och skrattade. Det är landet som har så hög självmordskvot fast ni inte har ett enda problem.
Ari the bartender bredvid henne skakade på huvudet.
Det är för att människor utan kriser har så förbannat tråkigt, sa hon.

Jag vet inte hur jag ska kunna knyta ihop säcken. Det jag däremot vet är att jag och isabel har delat på ett paraply hela dagen, från west side till harlem och en ”who the fuck does that white girls think they are?!”-muckning på tunnelbanan senare till williamsburg.
Rätt svar: kära medresenär på tunnelbanan. Jag gav dig inte en dirty look. Jag tror närmare bestämt verkligen inte att jag är någon alls. Jag kom till det här landet med två blodiga händer och ett aimex-kort. Mina air force one är storlek åtta i självförakt, sveriges nationella svar på din er patriotism plus ton av oförlåtlig passiv agressivitet. Det sipprar ut ibland, till svenska versioner av hatecrimes som tillexempel att lägga en röst på folkpartiet.

Fredag natt. På en balkong på 14 våningen med utsikt mot eastside står Isabel och berättar för jehoro jesse och michael om This swedish guy called Olof Palme. Det är ett minne jag gärna vill ersätta min extramatte-lärares besvikna miner med (SLUTA HEMSÖKA MIG I DRÖMMARNA KVINNA). Vi har haft en bra helg. Mina föräldrar är tillbaka i Sverige efter hets, happy hours i lower east side och tusen goda middagar. jag ska jobba en sista vecka.

Ny favoritlåt!

PS. Note to self
läste just det här inlägget igen, vilken jävla grej att skriva.
Så USA är kapitalistiskt?! someone give this homegirl nobelpriset asap

Förra sommaren

OMG

Idag fyller min gudson Eliot ar. Hurra, grattis eliot!
Mina foraldrar har kommit pa besok. Idag hangde vi i Queens, och senare ska jag mota upp dem for att promenera i meat packing district. Pa Fredag har jag fatt vara ledig sa da aker vi nog till Brooklyn. Ungefar sahar later det vid varje overgangsstalle:
mamma: Sune, stanna vid rod hand!
pappa: vasa? har du mjaltbrand?
mamma: haha, (till mig) han trodde jag sa "ont i tand"!
pappa: vad sa du? varfor star du darborta?
mamma: bilarna! bilarna!
Nu ska jag och lu hamta regan.

Men forst, den basta nyheten jag kunnat ge pa mycket lange:
Min nya kompis ser ut som en latinoversion av Max P

Coming of age (version 3)

Okej, snart kommer mina föräldrar hit. Just nu håller jag på att tvätta och försöker undvika att dö utav trötthet. Igår var vi ute. Jag är för gammal för det här tänkte jag påväg till Columbus Cirkle klockan tolv. Sen sprang vi från dålig dricks och rakt in i en födelsedagsfest med snygga killar och brudar med sk booty. Eller, sprang in och sprang in; vi såg dem när vi gick förbi och följde sedan efter dem in på stället som värsta teeniepoppers. Senare försökte en stor man, vars tröja avbildade New yorks tunnelbana, dra igång en efterfest hemma hos honom. "I live right there" sa han och satte fingret ungefär nedanför sin vänstra bröstvårta "and whatever you want, we got it. alchohol, weed, coke, beers.. yo, hm.. (han vände sig plötsligt om och skrek åt sin kompis) we have any beers left at home yo?
Vi försökte fotografera det hela tills en tjej sprang fram till ebba tog hennes mobil i tron att det var en kamera och började jiddra. min nya kompis Jesse sa att "det var lugnt, det är bara för att hon kommer från the block, haha its all good".
Födelsedagsbarnet (se bild) tyckte jag spred lite dålig stämning när jag pratade med jesse, you like light skin like that? he's puerto rican! Sen förklarade han att han precis fyllt 27 (tror jag det var) och verkade känna sig ganska gammal. tillexempel rökte han bara cigariller, och inga ciggaretter. det måste ju vara ett tecken på att man har röda tofflor som matchar badrocken hemma, och gillar att sitta vid sin eldstad, eller någonting.
Plötsligt var det någon i huset ovanför som kastade ned ett ägg på oss, började glida hem. Jag är för gammal för att gå omkring med ägg på kläderna efter att ha varit för högljödd utanför en bar eller?
Påvägen träffade vi på unsigned hype, straight outta Alabama. När vi kommit till central park hade unsigned hype hunnit förklara ganska mycket kring sina egna teorier angående varför han aldrig lyckats ha en relation med en vit kvinna, och klockan hade hunnit bli närmare fem. Ebba och Stella hoppade in i en taxi. Jag somnade som en död men vaknade värre. Nu ska jag tillbaka till tvättstugan, sen måste jag vila upp mig inför kvällen. Ulla ska köpa blommor och champagne! Jag ska äta oreos och dricka grolsch! Chatta och läsa nya XXL!
Hurra! för livet

Jesuskomplex

Okej, jag ville skriva någonting för att ta udden av mitt senaste lite kryptodeppiga textinlägg från i Måndags. Så det har varit fint väder. Lagom svalt, någonting som naturligtvis inte har hindrat mig från att drypa av svett när jag kommer till rees skola (jag har helt enkelt fått börja erkänna för mig själv att jag nått klimakteriet)
Och det har exploderat. Jag satt på tunnelbanan påväg från jobbet. Lyssnade på MBMA under parollen ”svenska för exilsvenskar” och undrade vem som skulle vinna om Povel Rammel och PSTQ battlade, när jag såg alla brandbilar vid Queensborough bridge. Folk började skruva lite på sig. Väl uppe på Lexington var det folk överallt. Jag tig av mg hörlurarna till min i-pod mitt i ”Jag -97”, efter att jag sett fler brand och polisbilar, folk som sprang och folk som panikringde i sina mobiltelefoner, snappade upp were are you? Are you okey?
Senare kunde jag se på TV att när röken hade börjat komma inne på grand central station hade folk trott att det var 9/11 igen. Att se så mycket folk gå över upper east side var overkligt. Det kändes som att zombierna hade kommit, gud hade dött och staden skulle utrymmas inför apokalypsen. När jag tog upp i-poden spelade den fortfarande PSTQ:

Låt mig presentera mig, det är jag som höjer normen
och piskar ihjäl främst nya mc's med böjningsformer
använder trista dissar och smiskar dina menisker på sniskan
och viskar: "din underhud är röd", ristar "gud är död" på din kista
nöjer mig med studiestöd för blodet för ännu ett ord
baserad på ballistiken från två Kennedymord
och sen vad du tror om det finstilta bör man ha lupp till
vi förvandlar västvärlden till en plats FN vill skicka trupp till

Annars har jag tagit det lugnt.
Läste ut Siri Husvetds ”vad jag älskade” (vilket har tagit ett bra tag). Den gjorde mig helt ärligt lite besviken. Här har jag verkligen sett fram mot att läsa den där boken, då jag tröttnat på Paul Auster men fortfarande velat ha något navelskådande NYC-perspektiv (till förmån för sommaren här då)
Så, jag gjorde som varje vis kvinna och lämnade den brinnande kajutan genom att hoppa direkt till moderskeppet- Paul Austers fru.
När jag började läsa kunde jag ändå inte låta bli att ända tänka på den där enfaldiga Auster-utgivningen ”Dårskaper i Brooklyn” boken som skrämde mig från Paul för gott. (Jag har ofta försökt förklara bort denna skamligt tråkiga bok med att den förmodligen var dåligt översatt till svenska- hur det än ligger till med den saken kommer jag inte göra om någonting så vansinnigt som att läsa den, även fast det skulle vara på orginalspråk.)
Siri Husvedt visade sig inte ligga så speciellt långt från sin man rent språkligt, inte plotmässigt heller. Jag ställer mig nu frågan om Siri Husvedt och Paul Auster egentligen inte är samma person? Och om det skulle vara så, skulle inte det vara en perfekt historia för just Paul Auster/Siri Hustvedt att skriva om? Alla dessa snirkliga, intellektuella, halvmetadeppiga deckare som producerats under ovanstående (pauls) namn verkar liksom sluta cirkeln i min nya ideologi ”familjen auster är ett påhitt” (största ideologin sedan ”JT Leroy är ett mediaspöke, stor jävla överraskning” eller ”James Fray är inte tillräckligt självbiografiskt för att Oprah ska tycka synd om honom”) (META: i skrivande stund mindes jag inte James Frays namn. Jag fick däremot upp det som första alternativ på DAGENS BOK.COM när jag endast sökte på ”Oprah +små”, eftersom "små" var det enda jag mindes i hans första titel. Märkligt? Den enda relationen Oprah egentligen har till James Fray –utom att hon kanske fortfarande är förbannad på att han claimade att han varit mer heroinjunkie än han egentligen varit- är att han ligger på hennes bokförlag.)

I Tisdags läste jag den extremt världsomspännande skittidningen Metro, på jakt efter hemtamheter som sifo-undersökningar av män resp. kvinnors vanor att tex vända på sin huvudkudde med tillhörande klipartgrafik. Istället hittade jag en artspage och ungefär tusen bookreadings.
Jag valde en på Barnes and Nobles vid Astor Place efter att ha sett titeln God is dead. Författaren, Ron Currie valde att läsa ett av sina mest blodiga kapitel, om tonårskillar som skjuter varandra i huvudet och krälar genom gräsfält. Den tillsynes NYC-interllektuella gruppen som publiken bestod av bet sig i tungan. Jag kunde inte sluta tänka på menstruation.
På frågestunden kom genast religion upp och varför i hela fridens namn han valt att skildra en historia där gud dör. Jag måste säga att det är den mest spännande plot jag har hört sedan mad max 2: gud dör i en öken, och blir uppäten av ökenhundar som sedan får superkrafter. Anledningen till att publiken varken bestod av emokids eller rollspelsnördar var förmodligen att Ron Currie valt att beskriva olika människors reaktioner på olika ställen i världen, mer än att utveckla de där ökenhundarnas speciella skills eller flaws. Han sa att han aldrig hade varit speciellt religös, men nästan blivit det mer genom att arbeta på boken, och förmodligen, bli äldre.
Jag funderade på Ullas förslag att vi ska gå på gudstjänst i Harlem, någonting jag avböjt. I min omgivning har det alltid mer eller mindre officiellt, varit lite synd om de som är troende. De är lurade, och utgångspunkten har varit att religion är någonting som kommer när du behöver någonting- i brist på annat.
Pengar, logik, skolor, förnuft. Att ”gå och titta” på folk som deltar i en gudstjänst har därför känts en smula olustigt. Inte för att jag verkligen tycker synd om folk som är mer öppna för alternativ till det vita gubbar för tillfället kallar VETENSKAP, kanske för att jag helt enkelt inte är säker, på någonting. Att mingla runt i olika religioner känns liksom som att gå in i en personlig voyeuristisk livskris. Jag vill ha någonting sådär på lagom avstånd- ökenhundar eller ett dödsfall. Ett skruvat ontologiskt gudsbevis månne- men vad jag vet kan man inte dö utan att existera först. sen att någon som räknas som det högsta existerande överhuvudtaget kan dö kanske får det hela att faliera, skitsamma!!! det här är inte någon jävla lektion i idéhistoria det är en fånig resblogg shiiiet. Åter till "god is dead"-läsningen vid Astor place:
Efter att ha dividerat en stund med ron om mitt namn och hur det stavades (och vilken film det absolut inte kom från) skrev han i min bok: To Fanny. Pray just in case.

I kassan stod en man som först försökte skoja med mig. Eftersom jag inte uppfattade skämtet, och inte orkade säga ”Va?” fler gånger den där dagen, gick jag till attack.
Can i ask you something? Mannen bakom disken verkade lugn och lätt uttråkad. Han hade bara halva ögonen öppna när han svarade well, ask away.
Efter att ha lagt fram mina svårigheter med den amerikanska kulturens sociala ”how are you”-rundgång gav han mig tips och råd till hur jag kunde hantera detta. Han packade ned de fem fulaste vykorten jag valt att köpa i en påse och önskade mig lycka till. Jag tackade honom och skulle just gå, övertygad om att denna lektion skulle gett mig en helt annan världsvan approach. Vid utgången önskade mig dörrvakten trevlig dag och tack för att du handlat här. Mitt huvud vek på ren instinkt in sig mot kroppen och jag fumlade fram ett ”ja” innan jag sprang ut. Men det var ett eh, försök.

Innan jag skulle sova såg jag det sista avsnittet av The Wires fjärde säsong. Det var kanske det värsta, och bästa jag någonsin sett. Vet inte om det är någon som just håller på att se det nu- hursomhelst tänker jag inte spoila en så bra serie. Det enda jag spoilar är harry potter-böcker, och det kan jag nästan aldrig göra eftersom jag inte läser dem (angående den som kommer ut imorgon i Sverige: Harry potter dödar sin uggla och drabbas sedan av blodförgiftning eftersom han suttit och petat med en blyertspenna i sitt ärr. Han läggs in på "dumbeldorf-lassarettet" på sidan 415 och dör tre sidor senare. huruvida han möter gud eller inte förtäljer inte historien- men förmodligen hamnade han i helvetet för det där med ugglan). Till er som missat The Wire, ni lever på fel sida av The Matrix. "Snoop" är fortfarande den bästa karaktären jag sett på TV, och hon är inte ens helt fiktiv. Måste varit en smula jobbigt när författaren Stephen King fick reda på det, efter att ha statat "perhaps the most terrifying female villain to ever appear in a television series."
Använd erat bredband! Första säsongen finns att ladda ned här.
Smakprov finns här.

På onsdagen åt jag thai, tog en mojito med tillhörande gratis snacks och började läsa boken ”Jpod” av Douglas Copland. Jag är beredd att, sisådär en hundra sidor in i den ändå utnämna den till kanske den bästa boken han skrivit! Läs den! Det var förresten tack vare Douglas Copland jag besökte Ron Curries bookreading från början. Jag menar, apokalyptiska scenarion, religion och tonåringar som äger vuxna; det blir inte mer life after god än så.
(Hur länge är det förresten okej att ha varit borta innan man börjar citera svenska rappare som pstq? Jag känner mig som en palestinasjalshiphopare i datasalen på riddarfjärdens gymnasium 2002!)
Kan ändå inte låta bli, så avslutningsvis:

min presentation är perfektion, pluralis majestatis
automatiskt förhat letar satan till dags dato
saknar parité pandé, textuell raritet ensam
gränsad till känslan av ensamhet och glämtar på längtan
hämtar flämtande patent på universums placenta
på pränt men koncentrerat påslag, Pst/Q småglad
pannlober som sågblad, förintar världen på två slag
håller rådslag, med Jesus, sadokiter och nazarener
klyver tankar, rankar rappare, bygger bankrar med massa gener
hieroglyfer passar gener och passerar polyper till graffarscener
kastar stenen först, jag är skyldig genom arv
författar opus genom slarv och när jag tänker krängs gränser
sänker mig till grundvatten-nivå så ni mikrober ska förstå det
skit i händer, jag slänger armprotesen på er för att nå er

Grand Central Station

Skont att man var typ fem stationer ifran det har igar pa tunnelbanan..
Uppdaterar ikvall.
tills dess ska jag lyssna pa PSTQ for att blir pamind om det basta man kan gora av det svenska spraket

Haru mens eller

Måndag kväll. det är försent egentligen, jag borde sova. kom precis hem från Isabel. Hon är den bästa personen i världen.

Helgen var fullproppad med saker. Jag och Isabel spenderade ganska mycket av fredagen framför TVn, eftersom vi passade Tallulah lite extra. Vi maxade och beställde hem bacon-pizza (den här är till mattias, alltså jag är tre homedelivery-pizzor från att beställa en kebab-pizza jag sväär). Vid tolv kom Anna och Dan hem, och skojbråkade på det där förtjusande sättet som vuxna par gör efter tre glas vin, och vi satte fart mot tunnelbanan med våra dollars. När vi kommit in till Manhattan mötte vi Ebba vid Central Park, och sedan hittade vi kanske världens bästa krogkvarter på lower east side, det var vansinnigt. Vi tog en snabb bar-hopp trots att jag kände mig ungefär lika vaken som eh Johnny Cash eller någonting.
På lördagen vaknade jag av att min familj ringde. De skrek och tjoade och grillade hemma hos mina föräldrar. Jag rostade några mackor och försökte förskingra tröttheten med att detta var min lediga dag och jag var tvungen att vara riktigt effektiv. Jag tog tunnelbanan ned mot Broadway, och skulle just påbörja någon sorts galen NYC-shopping (som man hört så mycket om) när det började kännas som att någon knivhögg mig i magen. Jag förmådde mig tillslut att ta mig
1. till ett apotek
2. till en affär och köpa leggings, snäppet roligare än strumpor och snäppet tråkigare än underbyxor.
3. till en hamburgerresturang där jag mötte isa och ebba.
Sen tog jag så pass många Aspirin som var rekommenderat och såg upp mot himlen och ville skjuta alla fåglar.

Min kulturella clash har gjort fantastiskt stora språng och nått lågvattennivåer som jag inte ens trodde existerade, bara när jag ska handla! Mest har detta skett på affären "urban outfitters", vid hela två tillfällen har personalen fått problem med mig. När jag var där första gången var det en ganska ung kille som släppte in mig i provrummet, jag försökte snyggt glida undan från alla hans "how are you" etc, tills att jag lämnade tillbaka kläderna till honom. Allt hade verkligen varit gräsligt, eller så var det pågrund av pmd och pms, strunt samma- och han började köra sådanna trevliga oneliners och amerikanska retoriska frågor typ "ah, nothing? but why?" och jag tvekade i tre sekunder. Såg ned på klänningen som jag såg vanskapt ut i och slogs i huvudet av alla fysiska problem min kropp såg ut att anta i den, tröjan, allting. Det kan man väl inte svara? plus det finns nästan inga svenska ord för att beskriva den där figure i provrummet spegel, hur ska jag hitta engelska?
Sen hittade jag i ren panik på en vansinneshistoria om att jag hade så lite pengar. Såhär i efterhand kändes det onödigt, jag hade inte ens behövt svara från början. (Okej, här var jag tvungen att ta bort ett helt brandtals-stycke för att legitimera den här handlingen. Det gav ungefär kontentan: "jag accepterar inte ett språk som bygger på socialt nonsens". Det var jättepretentiöst och dåligt, jag tar tillbaka det).
Killen såg lite rädd ut i några sekunder, sen verkade han tycka synd om mig. Han frågade hur länge jag skulle stanna och föreslog att jag ändå skulle komma tillbaka för att prova senare och, tillade han, hälsa på honom. Jag skämdes, somvanligt, eftersom han förmodligen trodde att jag var världen mest ensamma person. Jag tog en till aspirin.
Min andra incident på samma kedja, fast på tredje avenyn, var mer direkt pinsam. En kvinna stod i dörren när jag gick in och undrade hur jag mådde. Jag stannade. Faktum var (och detta var i söndags) att jag inte alls mådde speciellt bra. Magvärken hade ersatts av en våldsam huvudvärk, och jag kunde inte ha fått mer än några timmars sömn. Lördagsnatten var ju som känt också ett inferno i någonting som jag hoppas på var en sämre del av NYCs klubbliv. Kvinnan framför mig upprepade sitt "how are you", lite nervösare nu. Hon såg väldigt omhändertagande ut. Hippiekläder. lockigt svart hår. Jag bara std där och hade verkligen ingen aning om vad jag skulle svara utan att det skulle bli för uppenbart. tillslut var det ett ljud som bara verkade komma ur mig, jag tror det bildade ett ungefärligt, svagt men klumpigt "..okey?"
Jag tolkade hennes stressade blick som medlidande. Jag fortsatte stå rakt framför henne och bara, ja, glo. Hon började harkla sig lite och försökte få ögonkontakt med en annan kund. Tillslut sa hon, på samma trevliga sätt "so, you want to find anything special here?". Då var jag tvungen att tänka efter igen. I DONT KNOW. Hon såg plötsligt hur en annan kund försökte komma in i butiken, och skyndade iväg från den potentiella strypmördaren som bara glodde.
Hoppas manhattan har fler urban outfitters.

På lördagskvällen, när mina Aspirin börjat VÄRKA (gud jag är en sån student, ordvits, kul kul) satte jag fart mot Isabel. vi slutade efter mycket om och men på en klubb som hennes vän kunde fixa in oss på gratis. Jag är inte helt säker på var någonstans den låg, eftersom vi åkte taxi både dit och hem, det enda jag är säker på är att jag var mycket pms hela kvällen, tappade självförtroendet och förståndet och än en gång gav skörd åt den ryktet att jag inte kan behålla tjejkompisar (comeon). Det spelar väl ingen roll vart man åker, man är samma överallt. Och som johan brukar retas med mig: youre a manswoman, you hate womans and they hate you. Det stämmer naturligtvis inte, jag brukar definitivt stå längst fram och vråla vackra saker om drömmen om systerskapet ända tills att någon brud fäller mig lagom till sista dansen. ( ..har förtjänat det varje gång)
När klubben stängde hade jag och Ebba crashat ett hörn där det cirkulerade diverse helrör och folk struntade i baren och blandade egna drinkar. Till vår stora besvikelse verkade det som att man var tvungen att prata med de män som faktiskt köpt flaskorna också, så jag försökte övertyga dem om att jag var svensk trots att jag inte var lång och snygg och blond (det gick sådär, folk godtar mig för italienare lättare, typ). sen ställde vi oss utanför för att försöka se vad som skulle ske härnäst.
En snygg kille stod bredvid mig. Det måste varit den enda snygga killen på hela stället.
Plötsligt sa han någonting. Jag höll på att dö, den snygga killen frågade mig någonting!
"Hey, you got any coke?"
Attans.
Men å andra sidan har jag agerat avgiftningsklinik så många gånger att jag tänkte det kan kvitta att han använder en så märklig isbrytare. Jag förklarade för honom att jag inte hade kokain, men jag hade mycket av en annan spännande drog som kallas "snus". Den är mycket stark och i Sverige fylls löpsedlarna med otäckheter som "DEN NYA PARTYDROGEN- general white dödade min son". Den snygga killen fnissade och fnös och sen sa att han visste vad snus var "and i aint gonna do no fucking snuff", och jag började skämmas, och vi åkte hem.

Jag är mycket besviken på alla värkar jag av någon anledning har. Men å andra sidan är väl detta rätt land att ha ont i, med alla 24-7-apotek. Ska bli skönt att ha mer ledig tid här i Augusti, det är lite frustrerande att vara i New York men inte kunna åka omkring som man vill. Händer mycket saker.
Jag saknar er, och Ipren.
Jag saknar inte pendeltågen. Jag tror kanske man måste vara borta ganska länge för att verkligen börja sakna pendeltågen.

Antidisestablishmentarianism (språk och väder)

Det är Torsdag och jag har haft en lugn kväll. Jag kan inte minnas senast jag tog det såhär lugnt.
Den senaste gången jag ärligt erinra mig att jag var helt avslappnad var en kväll i Bredäng någongång i Juni, när jag lagade fem portioner spagetti och köttfärsås och precis funnit att Petter ägde en Bergman-box. Sen var jag avslappnad ända tills att jag satte på filmen "Fanny och Alexander" och upptäckte hur fasansfullt snuskig den var. Då var jag tvungen att trycka på paus och sätta mig och googla på saker som kattungar, röda stugor och The real group i en halvtimme, sen fortsatte hela filmtittandet med liknande intervaller och var inte över förren sent på natten. Vem kunde anat att en sån klassiker, som inspirerat både regissörer och mina föräldrars namnval, skulle innehålla så otäcka saker?
Kvällens höjdpunkt var precis när jag sett scenerna där Alexander får bo hos en Ismael som gör otäcka marionettdockor och jag plötsligt hör min lägenhetskompis börja skrika i sömnen. Detta skrik följs utav att hans flickvän också låter sjukt rädd och jag är övertygad om att, ja, ekorren samlat ihop sitt crew till ett slutgiltigt slag eller att det är en flock måsar påväg genom hans rum, som kommit för att lägga sig i mitt rum och sakta avlida lagom till morgonkvisten. Nog om det.

Temperaturen gick över hundra i början av veckan, (det vill säga runt 38 svenska grader om jag förstått saken rätt) vilket fick bebisen att sova sämre och därmed bli lite mer grinig än i vanliga fall. För mig som vant mig vid att bara bli grinig över kyla, försökte följa upp min nya fantastiska amerikanska sexandthecity-tjej-stil med att sola på balkongen. Efter att pärlsvetten nästan förstört min bok ("Vad jag älskade" av Siri Hustvedt) bestämde jag mig för att det nog var säkrast att stänga alla fönster och dörrar och bara sätta mig vid ACn.
Vid 16-tiden finns det dock inga alternativ längre, eftersom Ree behöver hämtas från summerschool. Alltså doppade jag bokstavligen bebisen i solskyddsfaktor 40, tog av mig till det stadie att känslan av naken-skam ungefär låg jämt med svett-ångesten och begav mig mot Cresent Street. Gångvägen tar ungefär tio minuter.
Sommarskolan Ree går på tillåter inte att utomstående (oavsett om det är föräldrar) kommer in i själva skolan, så man är tvungen att stå i ett väntrum tillsammans med andra föräldrar. Det finns säkert flera pedagogiska anledningar till att det är på det här sättet- att det är en Montessoriskola räcker gott för att jag ska vifta med handen och säga "jahaaa, jaja, haha, okej, whatever".
Själva hämta-barn-från-skolan-akten blir dock lite mer komplicerad, för att inte säga förödmjukande. Läraren, eller mentorn, eller vad man nu kallar den ansvariga i hippie-sfären, måste ha mig som hämtar barnet arkiverad på fotografi i något mystiskt x-files liknande. Det här fotografiet är kanske det sämsta som någonsin tagits av mig.
Vi tog det på ett passfoto-ställe (som också är ett deli, såklart) i Queens två dagar efter att jag anlänt, då jag fortfarande gick omkring i ungefär samma kläder som jag hade på flygplanet till USA pga att Virgin strax efter att de gett oss en nära dödenupplevelse bestämde sig för att ge våra väskor till London istället för new york. Så, lärarna tittar alltid på mig med en viss misstänksamhet.
Det kan jag ta.
Om jag var en person som var van vid värme, som alla tydligen är utom jag, aldrig svettas och kan ha tajta jeans på mig när det är 38 grader ute och fortfarande se fresh och clean ut när jag hämtar min unge på dagis, visst. då kanske jag också skulle höja på ögonbrynen åt en person som inte går att urskilja för att hon blänker så mycket trots att man är inomhus.
Men när de sen börjar prata skitfort med varandra över mitt huvud på spanska höjs min paranojabarometer minst fem steg. Att de sedan börjar gestikulera och tillochmed peka på mig, och det visar sig att samtliga föräldrar utom jag kan prata spanska och gärna endast gör detta (och förmodligen om mig) blir det hela lite jobbigare.
Det enda jag kunnat snappa upp av spanskan när nabil pratar är orden "Esperma" och "Porno" och jag förstår aldrig hur jag utan andra kunskaper ska kunna lyckas klämma in dessa i samtal som passar när man står på en flummig förskola.
adiós amigos tänker jag.
Men mitt språköra visade sig snart ha fler fallgropar än ovanstående spanska och den delvis haltande engelskan (och på en metanivå- den här svenska bloggen. har du någonsin läst så många förvirrade paranteser? det är som att jag vill skriva två texter samtidigt).
På hemvägen en dag visar det sig att Ree, som är sex år, kan mer franska än jag. Skulle kerstin Lief se detta skulle skaka ilsket på huvudet, så de små eiffeltornen hon hade som örhängen dinglar, sen skulle hon utbrista "dit vous ainsi, fille stupide!".

Samma dag när vi kom hem, gjorde vi helt enkelt en rättvis deal som går ut på att jag lär henne mer svenska och hon lär mig mer engelska. Rees pedagogik är fantastisk. Den går ut på att man först pratar mycket engelska om den obegripliga japanska barn succén "pockemon" och då och då kommer med något snusförnuftig läxa som "spell the longest word in the english language for me now".
The longest word? jag vet inte. Hon tog bestämt mitt block och skrev med spretiga bokstäver:
"Dedicated to Honolulu. Antidisestablishmentarianism. 12 syllables."
När jag undrade varför hon dedicerat det hela till Honolulu svarade hon bara
"That's the capital of Hawaii. Now, spell the Pokemon "picacho" for me."

Igår, precis när Anna och Dan kom hem och jag kunde lämna från mig en Tallulah genomvåt av svett i deras armar, satte något sorts regnskogsregn igång. Toppen, tänkte jag, och fällde upp paraplyet Ulla tvingat mig ta med mig till Anna för några dagar sedan. det var som att gå genom en flod. Jag försökte skydda mig bäst det gick under den kvartslånga vägen till stationen men inget paraply i världen kunde ändra det faktum att jag samma morgon tänkt "det här känns som en perfekt dag för en vit t-shirt!". Väl på tåget försökte jag hejda mina egna skamkänslor genom att studera andra amerikanska kvinnor med vita t-shirts, och upptäckte ingen skam alls. Det kunde jag inte förstå. jag kramade min väska. Efter ett tag upptäckte jag att det enda roliga med ovädret var alla snygga killar med vit tee. Jag vet inte vem jag ska tacka för det här, kanske, förmodligen, dem franchize boyz, det spelar ingen roll, jag förklarade bristen på stirr-skam med att girls will be girls och appropå det:
Träffade Isabel och Ebba och vi tog en Cosmopolitan för tre dollar. Hade det inte varit för att vi tillslut föll för erbjudandet att köpa en stor hamburgertallrik och en bud för åtta dollar, hade det nästan varit ett tillfälle för mig att skriva ett blogginlägg som börjar "in a city that never sleeps... meanwhile down town, samantha.."

Okej, så jag har tagit det lugnt ikväll. Det har varit fantastiskt. Inte en enda dag när jag varit här har jag känt att jag har kunnat koppla av helt själv. Idag när jag vred om nyckeln på Park Ave, fann lägenheten tom och hittade en lapp där ulla skrivit "Fanny! Ät upp laxen!" blundade jag och det enda jag kunde höra var ljudet från ACn.
Jag stängde av den. Gula taxibilar överallt. Kackelackorna som kryper på trottoaren på natten. Jag saknar Bredäng. Eftersom jag inte gillar lax gick jag och handlade. eftersom jag är vuxen och kan göra vad jag vill handlade jag ben&Jerry glass och röd pesto. På vägen hem blev jag stoppad utanför en kyrka, en man ville att jag skulle skriva på en lista mot att den skulle rivas. Han verkade synnerligen desperat, och jag ansåg att detta kunde bli min chans att försöka utveckla mitt språk lite mer, plus att jag råkade höra honom avfärda en snorkig republikan. Så jag skrev på listan och sedan försökte jag prata lite med honom om byggnaden som kanske skulle rivas. Han sprang nervöst omkring medan han svarade lite undvikande. jag bokstaverade mitt namn. f-a-n-n-y. Like the bergman-movie. (men det sa jag inte, den snuskfilmen tänker jag aldrig mer nämna i samma andetag som mitt namn!!!). Sen förväntade jag mig att han skulle prata mer om "The beautiful 1600th century church" men allt han sa sen var "so, Fäänni, when can we meet?"
Jag höll på att få en blodpropp av det häftiga topic-bytet och fattade ingenting.
Jag såg upp mot kyrkan. den är fin, ligger vid 63 street. gubbar will be gubbar. Svarade att jag förmodligen skulle komma att gå förbi kyrkan igen. ingen mer engelskaträning där inte, ett good luck och sen sprang jag över gatan för att slippa se mer av den sneda mustaschen.
Ulla kom hem. Hon blev överlycklig när hon såg att jag hade ätit, pratade FN, gick och la sig. Själv har jag de två sista avsnitten av The Wires fjärde säsong kvar, coh en nyinköpt Time Out. Be cool, stay in school.

PS! Jag måste jag erkänna att jag skämts så mycket över att ha låtit Rod Stewart ta över så mycket i föregående inlägg att jag nästan är tvungen att publicera ett motgift- min favoritvideo. Jag kan inte beskriva hur roligt jag tycker början är. Sunes sommar möter boyz in the hood eller någonting.

A ten pound baby boy!

Brooklyn, Williamsburg

När jag slog på min i-pod häromdagen hade den förrädiska shuffle-funktionen slumpat fram Rod Stewart. Shuffle har aldrig varit min grej, jag hatar överraskningar och framförallt har jag för kort attentionsspan för att orka lyssna igenom flera slumpmässigt valda låtar, jag vet inte hur det kom sig. Enda gången jag använder shuffle är när jag har en playlist med endast två spår. Iallafall, Rod Stewart.
WTF? tänkte jag. Den här sommaren var tanken nämligen att jag inte skulle lyssna på annat än RnB, denna otroliga musikgenre. Skulle just byta låt när jag kom att tänka på Anton. Kanske kan detta låta som ett elakt associationsflöde med tanke på gubb-inläggen nedanför, men det har sina förklaringar: det var ungefär ett år sedan som Anton introducerade mig till Rod Stewart låten Young Turks på en fest på Konstfack. På någon sorts bänk på östermalm, omringad av arty-stockholms kids som drömmer om ett reklamjobb fick jag på mig ett par i-pod lurar och lyssnade på Rod Stewart, bara en sån sak.
Billy left his home with a dollar in his pocket and a head full of dreams.
He said somehow, some way, its gotta get better than this.
Patti packed her bags, left a note for her momma, she was just seventeen,
There were tears in her eyes when she kissed her little sister goodbye.

Lite nyheter från hemmaplan, till NYC och hem igen:
"White like me" har blivit inköpt av pocketgrossisten, vilket innebär att den nu kommer säljas på betydligt fler ställen blandannat pocketshop. Hurra!
Angående resten, det slog mig häromdagen vilken tragedi det är att jag anton och maria inte kommer fortsätta gå i samma skola längre. detta innebär en splittring i det tightaste och bästa hater-crewet stockholm någonsin kommer erfara, utom möjligen det legendariska gangstergänget "fucked for life" på 90-talet. Jag är hursomhelst övertygad om att förändringen kan leda till någonting bra, om inte annat kan vi sprida våra ilskna blickar till olika institutioner istället för att basa över en så banal som JMK.
Det är som Rod Stewart säger, när han ger lifelessons all over the place:
We got just one shot of life, lets take it while were still not afraid.
Because life is so brief and time is a thief when youre undecided.
And like a fistful of sand, it can slip right through your hands.

Helgen var ganska lugn, men trevlig. Jag gick på MOMA med Ulla i fredags och såg en utställning som bestod av det folk på svenska ofta benämner som "bråte". Det fanns vissa fysiska kvalitér, konstnären hade blandannat balanserat stora block på de märkligaste vis. Det gjorde mig mycket nervös. Efter detta gick vi och åt på en resturang. När ulla sett till att jag ätit upp allt av varmrätten undrade kyparen om vi var intresserade av efterrätt.
Vi svarade olika samtidigt och jag böjde genast mitt första, tydliga, ekonomiska utropp (NEJ!) till ett vakande "kanske skulle vi kunna dela, i så fall". Sagt och gjord. Vi rullade hem och jag somnade som en död. Klockan fem på morgonen vaknade min mensvärk och började misshandla mig i en timme. tjoho, kändes precis som hemma. jag knaprade i mig mina sista ipren och ser nu fram mot att få handla spännande amerikanska läkemedel.

I lördags åkte jag, efter två timmars omkringfarande ärenden i de tråkiga delarna av manhattan (ground zero) till Coney Island och mötte upp isabel och Ebba. Vi solade och tittade på en intressant sport som hette "shoot the freak". Efter detta åkte vi till Williamsburg, de arty kvarteren av Brooklyn, och stannade i varenda affär. På kvällen gick jag och isabel på en klubb som utlovat Hiphop, reggae och RnB.
Det visade sig att de spelade Sean Paul mellan varje euro-disco-låt. Dessutom var det svårt att dansa, eftersom jag hela tiden blev nervös av gogo-tjejerna vid dansgolvets kanter. Man brukar ju skoja om att riktiga klubbar har gogo-tjejer i burar, och det borde det här stället verkligen tjänat på -eller tjejerna iallfall, eftersom det gick upp killar till dem hela tiden.
Lite besvikna beställde vi en öl, när en kille kom fram och bjöd oss på en annan fest i källaren, han gav oss en flyer, skrev upp våra namn och så fick vi en skiva. Nere i källaren stod en bättre DJ, men vi kände oss fortfarande för malplacerade för att riktigt kunna slappna av, och drog hem rätt tidigt.
Idag solade jag i Central Park, sen har jag mest gått omkring. På West side finns en lång promenadsträcka, jag tror den går hela vägen från Harlem till Battery park, det är jättefint, trots att jag inte ens gick halva vägen. Påväg hem till East side tänkte jag på Young Turks igen.
Happiness was found in each others arms as expected, yeah
Billy pierced his ears, drove a pickup like a lunatic, ooh!

När jag kom hem satt Ulla bänkad framför TVn och vi utnyttjade en av USAs stora kvalitér: TV on Demand. Såg Notes on a Scandal, otäck. Vi beslutade att när vi ska gå på bio ska vi se samma film Ree såg förra veckan: en 3D animerad barnfilm om en råtta som vill bli kock. Behöver jag påpeka vilken kafkaartad upplevelse det kommer bli? Antar att många saker bara blir platta när man försöker förklara dem genom text, men jag omfamnar det i brist på annat. Jag omfamnar det förresten jämt i brist på, eh, personlig retorisk ethos eller vad nu nabil brukar prata om.
Billy wrote a letter back home to pattis parents tryin to explain.
He said were both real sorry that it had to turn out this way.
But there aint no point in talking when theres nobody listning so we just ran away
Patti gave birth to a ten pound baby boy, yeah!

PS. Alltså, ursäkta att jag tjatar om Rod, men kolla in videon!
Med de där hysteriska dansarna i bakgrunden vore mitt liv fulländat!

you too.

Det finns ett seinfeldavsnitt när George hittar på att han är en turist i New York, eftersom han hittat en väska full med vad som antas vara "turist-outfits" (pastellfärgade historier med stripes).
En tjej påstår efter några omhändertagande dejter att new york förmodligen skulle äta honom levande, och att han ska hålla sig borta som annat än just turist. Jag antar att jag själv räknade inläggen tills det att jag finally skulle droppa någonting ur seinfeld, hursomhelst- min poäng är att jag biland kan känna gomseglet i bakhuvudet påväg ned i någonting som jag antar är den här staden.
Jag har begått en rad olika nervösa stressmisstag sedan mitt första andetag salt new yorkluft och det är inte utan att jag har mage att skylla det på staden. Mina hetsiga rörelser mellan medborgarplatsen och bredäng framstår plötsligt som en lazy redneck-lunk ackompanjerad med grisig country. Jag är inte crunk. Jag är turisternas megaturist, med flackande blick och nervösa fumlande händer som krampaktigt omsluter magväska och kamera, väska och klocka, guidebok och språklexikon.

I Torsdags var jag och Isabel egentligen påväg till någon sorts konsert i Brooklyn (samba eller liknande, kanske är det onödigt att tillägga att det var Isabels förslag). hursomhelst- det började regna. Vi handlade ett telefonkort i brist på annat. Valde kassan med snyggast kille, och drabbades återigen av mitt kanske största språkproblem här- att jag inte hittar ett naturligt sätt att säga "detsamma" på.
Jag har aldrig insett hur ofta jag faktiskt använder mig av uttrycket "detsamma" i Sverige. Det är kanske det bästa svenska ordet någonsin, det är fasansfullt mångbottnat samtidigt som det är gräsligt passivt. Dessa motstridigheter kanske tar ut varandra så till den milda grad att summan blir att det helt enkelt inte betyder speciellt mycket alls, och det är klädsamt bekvämt och bekvämligt lagom.
I NYC önskar alla dig allting. lycka, lycklig resa, trevlig fortsättning. att inte svara alls är faux pas, att svara någonting helt nytt är överkurs, det Enda som behövs är ett DETSAMMA. for crying out loud. och vad säger jag?
Vanligtvis: right back at ya (förmodligen har jag snappat upp detta från en woopi goldberg-film i mitten av 90-talet och inte kunnat komma ur denna... shamespiral)
Ibland: yeah (yeah?! vaddå yeah?! det är väl inget svar)
Då och då: the-same (kanske den värsta av alla språkliga översättningar någonsin, om man nu kan spekulera i uttryckets vagga. helst av allt skulle jag vilja kasta det i east river, övertygad om att denna retoriska fadäs är en skrikande bastard från människan som kom på uttrycket "yuppie-nalle" om mobiltelefoner)
Så jag var helt: "right back..(rodnade)" när mannen bakom disken lovordat min fortsättning och han kliade sig utan att förstöra sina conroes och jag skyndade iväg. Isabel styrde kosan mot times square, men stannade till utanför ett ställe som hette någonting i stil med "bar brazil".
- liveband! tjöt hon.
- mnjaae.. sa jag, som önskade att värmeugnen skulle öppnat någonstans tre kvarter ned.
Med ens kom en stor brasiliansk man, isabel försökte fråga vad det var för liveband och han svarade med att skrika YAAAAAY!!!, pussa henne på kinderna och dra in henne till disken, skrika åt bartendern och knuffa ned henne på en stol. Jag, som fortfarande var ungefär vid tröskeln när isabel tog emot våra första caipirinhas, lunkade efter och ställde mig bredvid. right back at ya.

Efter ett tag kom det fram att alla i baren pratade portugisiska, och jag återupplevde lost in translation med mina skadeskjutna "multo brigade???" efter varje beställning. Tack vare att Isa pratar flytande portugisiska fick vi dock en del vänner rätt snabbt. Isas mission var att hitta en klubb där man kunde dansa någon sorts komplicerad dans jag är för postkolonial för att minnas vad den heter, och jag försökte bestämma mig för vilken brasiliansk öl jag tyckte var godast ("Skol" eller en annan jag var för lättpåverkad för att minnas vad den heter). en utav de brasilianska killarna som hette pauol(dinjo, eller vad man nu brukar lägga till) bad isabel ta med mig till brasilien och jag fnös, på svenska, eftersom jag något martyrmässigt bestämt mig för att vara "den fula tjejkompisen" Emily-inja (eller var man nu brukar lägga till). Det var en del personer som jobbade på stället, och alla var djupt engagerade i Isabels sökande efter en dansklubb, och mitt sökande efter den perfekta brasilianska ölen. Kvinnan bredvid mig, en tjurig större svart dam, slog plötsligt till mig över axeln och pekade på en blond vit kille i ett hörn.
"look at that, gal! thats prins william right there! Go talk to him, aye? you can become a queen one day."
"thats not prins william"
"is too. just look at that shirt."
den blond killen fortsatte sippa sitt vin och jag vände mig åter till isabel.
Plötsligt började en man bakom oss skråla.
"why are you dressed all in black? you look like you've tried to wear same clothes!"
Herregud!
Jag orkar inte fler medelålders män! Hur kommer det sig att vart man än är i världen tror alla medelålders män att man är intresserad av deras åsikt?
"yeah," svarade jag "were dressed in black beacuse we just arrived from a funderal."
Mannen slutade skratta.
"So.. its really sad" fortsatte jag medan isabel höll på att sprängas i stolen bredvid mig. jag tänkte tillägga "our father, he just died. looked a bit like you, actually, same age, same head. our fader also was slightly balding on top, youknow" men fick aldrig chansen eftersom han redan var borta.
När Ebba kommit anlände också våra första gratis caipirinhas, vilket fick mig att åter behöva konfronteras med myten om den svenska skammen och myten om den försörjda kvinnan. Jag förklade för Brazil Bar att jag faktiskt hade ett ärofyllt jobb att besöka dagen efter och de fick oss att lova att återvända och den fula tjejkompisen sprang längs hela åttonde avenyn tills dess att hon precis när hon kommit fram till central park fick hästbajs under skon.

Imorgon ska jag till Brooklyn, och, om isa får som hon vill, kanske tillbaka förbi bar brazil.
det är väl lite av den ironin jag kan hitta i min attityd till mig själv vs staden. Ingen av dem vi mött har, hur mycket ÅÅÅ den än använt för att säga "Cåååfe", velat identifiera sig som amerikan eller new yorkare. det är som i sopranos; One-drop rule. Jag är inte amerikan, min pappa kom hit när han var sju.. På något vis blir new york antingen en stad där ingen hör hemma egentligen. Eller kanske en stad där alla hör hemma egentligen.
Som att människorna här genom sina konstanta monologer och gapande YAKNÅÅW helt enkelt försöker pressa ut staden genom sin egen mun, som kräkreflex.
right back at ya.

gateway to swedish culture

hej hej hej. Så, fjärde juli.

Inte filmen med Tom Cruise, helt på riktigt här. Jag har ingen aning om hur man ska fira nationaldagen här. Jag har emellertid inte heller koll på hur man ska fira nationaldagen hemma heller BEVIS.

Igår var jag Isabel och Ebba ute och försökte "göra" East Village. det gick sådär, om jag ska vara helt ärlig. Ebba bjöd med oss till en spelning på tionde gatan och andra avenyn, när vi väl kom dit visade det sig vara i någon sorts kyrka. Man fick inte ta med sig alkohol, och ölen såldes i ett speciellt öltält med hundra meters kö- banden var sådär. Jag förmodar att jag låter hundra år gammal nu men jag fick känslan av att de flyttat alla som hängde på Gärdet på 70-talet in i den där kyrkan, blandat upp dem med lite indiekids och så var det vi. Och, för all del Chloe Sevigny var där också (enligt uppgift var hon "kinda ugly" och "short, and not that thin").
Våran nya franska kompis, som går i Ebbas klass, kände något utav banden och det var så vi lyckades komma dit. Efter några riktigt arty låtar av en tjej vid ett piano bestämde jag mig för att det här inte skulle fungera utan iallafall en öl. Fransyskan var inte blyg på att smuggla in små spritflaskor, men jag antar att jag skämdes för mycket för att ta emot hennes givmilda men aningen hetsiga knuffar. Isa och jag fortsatte några gator ner, på ett riktigt mysig resturang. Precis när vi skulle gå kom ägaren och insiterade på att vi skulle stanna. Han sa att vi kunde få öl och grappa. Jag anade oråd och försökte dra, men Isabel och Ebba verkar kunna det här med att vara tjej mer än mig, så de tackade ja. Så vi fortsatte på stället, och Pietro (jag tror han hette så) berättade om Italien, vin, New York, medan han började komma på egna regler för vad som var okej att göra på hans resturang. Tillexempel upphävde han rökförbudet med en nonchalant vink, försökte få oss att kasta den svenska skammen från axlarna och "take some more grappa!". När vi lämnat baren gick vi några kvarter bort, testade några ställen varav jag inte hade high heels nog för att komma förbi dörrvakten, innan klockan slog fyra på natten och det kändes som att vi borde försöka hitta tunnelbanan.

Jobbet går bra det med. Häromdagen gick jag och Tallulah en ganska lång promenad, och flera personer stannade mig för att berömma barnet. det verkar ibland lite som att alla amerikaner är så gräsligt sällskapssjuka och lite väl insmickrande. men jag måste erkänna att jag blev lite stolt. Hämtade Ree för första gången häromdagen också, sen fick hon välja väg hem själv. Såg några killar som tog kokain i en bil mitt på gatan. Mitt nästa projekt, förrutom att försöka överleva fyrverkeri-spektaklet som utspelas ikväll, är att hitta bättre på west side.
Ullas senaste projekt verkar vara att försöka få i mig så mycket mat som det bara går. Hon har flera gånger uttryckt sin oro över att jag ska "tyna bort". Jag, som är skrattretande långt från att hålla på med någonting i närheten av att "tyna bort" har tagit emot maten med samma skulduppbyggda tacksamhet som förkroppsligar den Svenska kulturen. Pietro skulle aldrig förstå någonting av Sverige.


Tallulah sover på min arm

Isabel och Ebba framför Joe Strummer-väggen i East Village.
(Ellinor eller någon annan som kan tänkas vilja se den här bilden bättre, kan kolla här, på flickr-sidan)

av-exotifiering eller: lonley planets guide to travel

Park Ave, runt 12 på natten:

Vad falls?, kanske man kan tänka nu när man märker att mitt första, dramatiska utspel härunder inte visade sig innehålla någonting mer än en sjuk underton av nervös vidskeplighet. Då kommer jag systematiskt att fortsätta såhär: Det har varit en kaotisk helg, det VAR en kaotisk flygresa och, en gång för alla- fåglarna hade kanske ett ganska diffust budskap, men en hel del har blivit förvirrat och fel.
Jag har, however, aldrig trott att det skulle vara okomplicerat att resa. Nu när jag tänker på det kanske jag har varit utanför Sverige i ungefär högst en vecka. Samtliga av dessa resor har inneburit en hel del nervositet och ångest och jag har, som så många andra som reser omkring, ofta slarvat bort mig själv i tron om att jag hittat mig själv. Väl på flygplatsen erkänner jag att tanken Världen är mitt hem! etc. slog mig.
Över något sorts oväder på amerikansk mark i kö för att landa med flygplanet undrade jag naturligtvis vem i helvete jag försöker lura med alla dessa cheezy resebolag-copytext-slogans. I stolen bredvid mig satt Isabel och vi liksom försökte skjuta undan det faktum att vi förmodligen snart skulle dö (pågrund av att planet tvingades cirkulera omkring och att någon säkert glömt extratanken med flygplans-bensin eller whatever) genom att noggrant läsa igenom senaste numret av Cosmopolitan. Jag vet inte om någon som läser det här försökt läsa Cosmopolitan när ni är på fast mark? Jag skulle påstå att det är svårt att koncentrera sig redan då. Tjejen i stolen bredvid mig på höger sida kom åt min arm hela tiden, jag kunde inte sluta tänka på det. Inte heller vågade jag fråga henne om vi kanske skulle kunna komma överens om att dela på armstödet mer strukturerat, kanske varannan timme eller någonting. Men efter att hon stått ut med mina frustande skratt när jag upptäckte alla möjligheter som öppnades när flygplans-tvn kickade igång måste jag tillstå att jag låg i lä, jag lät henne ta över armstödet. Cosmopolitan föreslog att man skulle dumpa sin pojkvän om man upptäckte att man tyckte det var jobbigt 80-90% av tiden man spenderade tillsammans. Ett annat potentiellt scoop Cosmopolitan kanske kan vara intresserade av i framtiden är att påven är katolik. Nu började den tredje kvinnan i min sittrad att be lågt. Gud, tänkte jag, jag vet att du är en fågel. Du är en elak sparv. Få ned oss, få ned oss, jag ska aldrig mer kalla dig och de dina för "råttor med vingar". Amen.

Utbudet på flygplansTVn verkade oändligt. Jag lärde mig snabbt manövrera min absoluta favoritsysselsättning under det kalla bråda året 2006: windows xp's fantastiska "harpan", ett episkt äventyr i samma klass som "final fantasy 12", skämde ut mig själv och Isabel genom att skratta säkert vid tre tillfällen till en Hugh Grant-film och såg de avsnitt man kunde med Arrested Development. Jag vill hävda att det var detta som fick mig att överleva resan.

I tullkön somnade vi stående, utslitna och flottiga utav intorkad ångestsvett, medan tullarbetarna gjorde sitt jobb, att gå runt och skrika och utgå ifrån att man kommer i ärende att förstöra deras land, denna gigantiska sfär av direkt demokrati och frihet. Någonstans i andra änden av den amerikanska drömmen, två spanska barnfamiljer ifrån att komma vidare till vårat bagage sa tulltjejen som placerat oss i kön på svenska: jag är så jävla trött. Jag vill bara gå hem, och bli full.
Vi instämde. Vi lämnade fingeravtryck. Virgin hade glömt våra väskor i London. Vi höll modet uppe. Vi hittade ingen buss till Manhattan. Vi hittade inte oss själva.
Väl på bussen sa en passagerare framför oss till konduktören, med en trött röst på portugisiska: Livet är ett rövhål. you bet, tänkte vi. Bussturen var identisk med de där färderna från trädgården, när tunnelbanan slutat gå, du är trött och full och ensam och har bjudit tio killar på öl fick ändå inget och ja, du vet.. att du kommer upprepa allting imorgon.

Men så kom vi närmare skylinen blev det genast annorlunda. Vid grand central station försökte vi haffa en cab snyggt och lyckades efter bara några tafatta förlåt att jag är svensk och är ivägen-försök.

I övrigt har helgen varit omtumlande, men eftersom det är så sent och jag alltid lyckas fokusera på småsaker när jag skriver sånt här känner jag att det kanske är bäst att undvika att gå in på detaljer, men det innehåller godbitar som: försäkringsnoja! språkliga missförstånd! kulturella analyser! andras familjeförhållanden! dricksförvirring! lower east side! killar från wall street!
Imorgon ska jag börja jobba lite mer på allvar och isabel flyttar till en lägenhet på broadway som ägs av Disney. Thats disneyland förlåt jag menar New york for ya. Jag vet inte hur man kan säga det här så att någon orkar lyssna, men den här staden är så otrolig att jag inte vet vad jag ska ta mig till.


Lower east side, tidigare idag, på promenad.

Utsikten från Annas lägenhet i Queens.

Tallulah ligger och lyssnar på svenska barnsånger.

Utanför comedy club, lower east side.

My own personal Hitchcock

Fortfarande i Sverige, Onsdag natt:

Imorse vaknade jag av att någonting prasslade bredvid mig. Jag pillade på mobilen och kom fram till följande: klockan är sju på morgonen. Varför känns det fel? Det prasslade lite igen.
Efter några minuter kom jag fram till att det måste vara så att jag är lite bakfull, när jag väl erkänt detta faktum tvingade det mig genast till att foga mig till andra insikter som: Jag heter Fanny, jag är 22 år gammal och jag vaknar ensam på en säng utan ben i Bredäng och jag är bakfull, morgontrött och det är någonting inte allt för långt från mig som prasslar. Högre och högre? min första tanke var skadedjur. min andra tanke var den kaxiga ekorren som försöker kolonialisera min balkong. balkongen- efter en hastig blick registrerade mina dimmiga ögon följande: balkongdörren var olåst, och min ena gardin satt klämd mellan dörren och väggen. Av någon anledning gjorde mig det illa till mods. Jag låtsades röra mig i sömnen så länge det gick tills jag på ren impuls flög mot dörren och stängde den efter mig. prasslet fortsatte därinnanför. I lägenheten var allt ganska stilla, lite disk (min tur) stod och väntade i köket, annars ingenting ovanligt. jag kramade min mobil och fortsatte in i Albins rum, där jag visste att ingen var. Här lät ingenting, inget prassel.
Min syster, som jag ringde efter att ha dragit Albins täcke över huvudet, rådde mig att skriva en lapp till Petter som han kunde läsa när han vaknat. Jag skrev ungefär:
Hej Petter.
Nu är det så att det är verkligen någonting som prasslar inne i mitt rum.
Jag vet inte vad det är. Det kanske är den kaxiga jävla ekorren. Jag vågar
inte titta själv. Sover i albins rum. Förnedrad, trött och bakfull.
Fanny.

När jag steg upp runt tolv, stod petter i köket och informerade mig om att det var en död fågel på mitt golv, sen gick han och simmade. Jag gjorde om hela den tidigare processen i huvudet: Jag heter Fanny och jag är 22 år gammal och jag vågar inte ta kontrollen över mitt eget rum. Jag är rädd för ekorrar och nu ligger det en död liten sparv på mitt golv.

Fåglar och jag har när jag förresten tänker efter aldrig kommit speciellt bra överens. Jag vet inte vad det beror på, jag har aldrig varit fientligt inställd (bortsett från att jag hatade den där "lilla fågel blå"-låten). Ärligt talat skulle jag nog vilja påstå att jag tillochmed varit tillmötesgående, sträckt fram min högra hand mot deras potenciellt fågelinfluensa-smittade vingar och inte fått mer än avsky tillbaka. Det kan ha börjat redan i mellanstadiet, när en av dem hade smaklöshet nog att bajsa rakt i mitt huvud när jag var påväg till skolan. Jag fick riva ned en lapp från min lokala anslagstavla och trycka mot huvudet hela vägen till skoltoaletten, den var lättare att bära än förödmjukelsen (som ni märker tog jag det redan då som en personlig konflikt mellan mig och den vederbörande fågeln), och detta är kanske rankat som en utav de värsta dagarna i mitt pre-pubertala liv, och jag vill understyka att det säger en hel del.
När jag var 20 år och just flyttat hemifrån hade jag en uteplats utanför min studentlägenhet. Det var vår och jag låtsades som att jag, som alla andra, älskade att ligga i solen på uteplatsen och dricka bryggkaffe. Det var förmodligen ett misstag från början, eftersom jag är för paranoid för att vistas ensam med kaffe gassandes sol på en mer eller mindre gemensam uteplats, men hursomhelst: här var jag. Bänken utanför min dörr var så lockande trots allt. Jag släppte på osäkerheten och la mig helt enkelt ned, rätt skönt. Efter en stund lyckades tyvärr en mycket osäker fågelunge trilla rakt ned i mitt huvud, för att sedan liksom en tecknad film studsa ned på bänken till marken, det är helt sant, varpå jag drabbas av svår panik, kastar mitt kaffe och skriker, springer in och vågar inte gå ut igenförrens min dåvarande pojkvän kommer hem, i rädsla för att våra grannar bevittnat scenen. Denna upplevelse kanske inte helt går att lägga på den något klumpiga fågelungen, jag har som alla andra barn lärt mig att fågelmamman lätt stöter ut sina barn lite när hon känner för det. Min chansning är att denna fågelungeskulls egen Buster-personlighet helt enkelt fick sona i efterhand genom att bli banlyst och förnekad av sin familj, men trots detta har jag fortfarande inte riktigt släppt att den skulle trilla just på mitt huvud. Tankar som "tänk om jag hade haft munnen öppen" kommer liksom på köpet, trots att det är befängt just eftersom min mun är opropetioneligt liten i förhållande till resten i mitt ansikte ("det är som att andas genom ett sugrör").

För att knyta ann till den döda fågeln denna morgon- bara för några veckor sedan skulle jag och min familj i vanligt västerländsk wannabe-småborgerlig ordning fira värmen med att grilla. när jag och min pappa står och dukar ramlar det ned en död fågelunge från en träd, rakt på bordet. Min mamma och min syster tyckte det var hemskt äckligt, men min pappa tog den i handen och lyfte undan den innan han började hantera kyckligfilén vid grillen.
Och nu detta.
Jag kan inte låta bli att undra om dessa senare upplevelser kommit som ett omen till mig, eftersom jag ska flyga iväg till NY imorgon. Alltså, inte för att låta överdrivet vidskeplig, men vad är chansen att en fågel ska flyga in i vår lägenhet i bredäng, stanna där över natten, och sedan börja hustla mig vid sjutiden på morgonen innan jag åker? Min slutsats är att dessa fågelmartyrer försökte berätta någonting för mig, kanske tillexempel: Fanny, du är 22 år gammal och du har blivit harassad av fåglar i hela ditt liv, hur stora tror du chanserna är att en flock svanar Inte råkar sugas in i ditt flygplans jetmotor imorgon?
Och, jag måste säga det, the bird's got a point right?

Om inte, tänkte jag återkomma till den här spännande bloggen eftersom jag har hört att det är vad kidsen sysslar med these days. Men håll tummarna imorgon okej?


den döda fågeln på mitt golv och..

den döda fågeln i min pappas hand.