En sista sak.

Missa inte de nya delarna av Trapped in the closet. Posters över hela downtown!
Jag sitter i mitt rum på Park Ave och mina väskor är halvfulla. Isabel sjunger r&b till sin freestyle några rum bort. Jag lyssnar på common.
Igår var vi på Broadway comedy club, det var superroligt. sen sorgliga avsked under två stella artois och vägen hem, så himla fint. Snart tar vi tåget till Newark, sen sätter vi oss på planet hem. Jag chooookar det här inlägget med vansinnig dödsångest, förlåt!
Har kanske inte varit lika vidskeplig nu. Bortsett från i fredags när en mal flög in i Ebbas rum och J sa "thats not good. It means someone in the family's gonna die". Det tyckte jag passade som drmatisk topp på det här inlägget, eftersom jag har en sån kvävande längtan efter att alltid lyckas skriva någonting som åtminstone skulle kunna missuppfattas som tungt och avgörande. Beror säkert på någonting i stil med västvärlden, välfärden och curlingföräldrar.
På fredag är de som orkar och inte måste hetsa till eventuella stockholmsklubbar välkomna förbi mitt hus på lite middag. Annars ses vi när vi ses.

Sneakers'n'sense

Det är söndag natt och imorse åkte ulla iväg till South Dakota. Det börjar kännas som att jag är uppe 90% av dygnet, kanske för att hinna med allting nu i sista sekunderna av resan. Jag och Isabel var på konsert i Bronx i fredags, det fick mig lite ur balans. Jag vet inte hur jag ska kunna återge det, kanske är det lika bra att försöka korta ned det hela till fakta:
I Bronx, aka hiphopens vagga, skulle man fira grandmaster flash and the furious five. Jag och isabel, som av någon anledning fått fribiljetter, hade förvånansvärt bra platser (trots detta har jag inte lyckats ta några vidare bra fotografier). Värt att nämnas var att Roxanne Shante var där, om det nu är någon som minns juice crew (well, inte jag). Det kanske var två tusen på teatern i Bronx, de flesta säkert över trettio. Jag måste säga att jag fortfarande är mållös inför den här upplevelsen, jag vet inte hur jag ska berätta utan att bara ironisera och bagatellisera alltihop och jag vill inte göra det än. Jag lämnar det. Att på fullaste allvar bara vara två vita i en så pass stor folksamling -där människor samlats av gemensamt intresse- var iallafall någonting som jag i ärlighetens namn inte varit med om någonsin förrut. Frågan är om det överhuvudtaget är möjligt i Sverige. Nog om det.

Lördagen var det fler avsked. Anna, Dan, Tallulah och Ree skulle på semester och vi åt middag. Ree hade ritat en kort och Tallulah hade lärt sig "passa" en boll (även om siktet fortfarande verkar vara under konstruktion). Anna gav mig en bok, som hon själv utnämner till en av de bästa böcker hon läst någonsin: A prayer for Owen Meany av John Irving.
Det känns bra eftersom jag måste säga att jag börjar bli en smula trött på den styltiga prosan som Stieg Larsson trots allt målar lätt spänning med..
Andra författare jag försökt ta mig ann under resan:
Paul Beatty
Judy Budnitz
Bodil Malmsten (som romanförfattare)
Har gått sådär, rent allmänt. sönderbläddrad är dock: diverse tidningar, tunnelbanekartor och resguider. så smart är jag.

Så tiden börjar rinna iväg. Efter att familjen macenroe lämnat park avenue och återvänt till queens packade jag ihop mina saker för att en sista gång ta gångvägen till Ebbas lägenhet på upper west side. Parken luktar hästar, vissa dagar är värre än andra. Jag har mer och mer ofta min i-pod på shuffle. Vi lämnade tillbaka några hyrfilmer, jämförde tröttheter och bestämde oss tillslut för att den bästa medicinen förmodligen skulle vara en drink på nionde avenyn. När vi tagit en drink blev vi sugna på, ja, en till. Ni vet hur det blir. När vi tillslut avslutat vårat (förmodligen sista) besök på Bar Brazil tog bjöd vi hem olämpliga killar till en allt för lämplig lägenhet och medan vi nu äter upp denna i sin helhet lyckade upplevelse maxar jag varje sekund och andetag för att minnas allting.
Och jag vet inte vad jag lär mig.
Och jag vet inte vad jag glömt.

Idag ringde Johan. Han låg i en säng i Bredäng och man behövde inte anstränga sig för att höra nabil sitta och reta honom i bakgrunden. I tidningen i morse läste jag att man har anhållit en man för morden i newark. Uhuru och Jesse trodde hela avrättningen måste ha varit beroende på gäng, det spelar ingen roll menade de. Man kan ha ett full schoolarship och fortfarande vara blood. Men på gatan dör man förr eller senare.
Jag kan inte fatta att jag sitter och skriver sånt här, det låter så fruktansvärt exotiserande, men det är direktcitat! USA är som på tv ibland.
Igår sa jesse, helt plötsligt, "ibland tittar jag ut från min balkong och tänker att snart kommer världen gå under, och då kommer alla skyskraporna jag ser bara falla ihop." Jag, som inte riktigt hade hängt med på hur djupt samtalet helt plötsligt hade blivit, körde på säker D. Coupland-anda och berättade att jag gärna skulle vilja vara i närheten av ett köpcentrum när världen börjar gå under, så att jag kunde plocka på mig en massa saker HELT GRATIS! Han bara skakade på huvudet. "Det kommer hända, världen kommer gå under. New york kommer jämnas med marken. Jag ska bara stå och titta på det, och vänta."
Ibland kan jag inte förstå vem som indoktrinerar den här staden med all skräck och oro som invånarna verkar bära på. Vi lyssnar på snuskig amerikansk r&b och hänger med killar som på allvar kallar en för sin shorty och har flera huvudbonader samtidigt, sneakers som alltid matchar t-shirten och undviker alla försök till ett äkta "hur mår du på riktigt?" med hjälp av whats up? Whats good with u? Whats crackin lady? men så plötsligt, bara sådär, kommer det commonsense-ångest, alltid inlindad i samma nationshölje. Vi måste värna om det fria amerika, som gett oss så mycket, Whats crackin son, this is a word 4 tha nation. I love this country. I cant get no paycheck. pass that weed, and do your job right, get a schoolarship and fuck the NYPD! i hate bush and i dont vote! god blezz america!
Det engelska ordet för "konsekvent" är tydligen consistent.
Det lämnar mig förvirrad.

Ulla lämnade lägenheten när jag sov. Hon lämnade en lapp i köket. Jag känner mig lite som han barnskådisen i filmen "home alone 2", all good.
Veckan är mest full med ärenden och förberedelser. Och! naturligtvis, allt det där som mamma varnat mig för.

we built this city

Jag och Isabel står utanför spoonbill and sugartown i Brooklyn och är kaxiga.
Om en vecka är jag påväg till flygplatsen i Newark.
Det enda jag kan fokusera på när jag tänker på Newark är att i söndags kväll blev tre ungdomar uppställda mot en skolvägg och skjutna i huvudet. Länk. (Och förstås att planet kanske störtar.) Usch usch usch. I övrigt har många av våra samtal just rört sig kring hårdheten i staden. Framförallt är det ju svårt att undvika att lägga märke till hur kapitalismen och det mångkulturella samhället skiljer sig från den låtsasvärld man ibland kan tycka att Sverige utgör.
Det finns ju delvis ett behov av en hårdhet när människor lever utan sociala skyddsnät, och delvis en totalindividualism som nästan verkar kulturellt betingad. Igår när vi skulle ut och äta middag var alla tunnelbanor försenade. Jag träffade Anna, som hade fått gå till jobbet. Hon berättade hur trångt det varit att röra sig på gatorna för att folk gick överallt. Skörheten i systemet, Anpassningarna till systemet, bittherheten mot regering och politiker, allting verkar mynna ut i "Jag skiter i det där. Jag tar hand om mig själv och min familj". Det är så långt från våra naiva valdagar, hurtiga ungdomsförbund och rutin-sossar man kan komma, i järmförelse kan det nästan te sig apokalyptiskt.
Jag inbillar mig att jag inte tror på den svenska politikerna- ändå röstar jag. Jag håller så krampaktigt fast vid ett tunt grässtrå som inte kunnat lyfta en flagga, förlåt, fana, sedan många år. Och jag inbillar mig ibland att om jag inte skulle tvingas till att tro på folkhemmets återupprättande skulle jag ligga kvar på de där skyddsnäten jag så gärna vill tro på och behålla, i ren förvirring över vad fan nu man ska tro på. Kalla mig inte cynisk- det vore en ren förolämpning mot hela begreppet, hur många gatstenar jag än gräver upp. Jag är svensk. Jag är vänster. Jag är de facto: naiv?
Snälla någon, rädda mig från detta näste av nyliberal propaganda! (..och där är den igen, rädslan för tydligheten eller obekväma "såhär är det", och jag är helt "jag vill hem! jag vill hem och klaga på fastighetsskatten!". Åh sverige vårat xenofobiska paradis. Vad händer i ett land vägrar globalisering och inte heller integrerar invandrare på riktigt? Mångkultur, HAHAHAHAHA! jävla skämt)

Ikväll ska vi ha en avskedsmiddag för Daniel och Ariel, som åker hem redan imorgon. Vi har sett mycket på serien Curb your enthusiasm, mycket mycket roligt. Senare är planen att vi ska maxa. Igår följde jag och isabel uhurus (jag stavar namnet olika varje gång så att jag kan få det rätt någongång) råd och gick på en hiphopklubb nedanför spring street. Jag kände mig genomskinlig, så vit var jag. Efter ett tag började jag prata med en kille som efter ett tag GAV mig två biljetter (a 70 dollar) till en konsert i Bronx på Fredag; Tribute to The Furious Five! KRS ONE, Slick rick och Big daddy kane! How is that 4 nätverka?!

Slick Rick
Annars har jag varit på en kareokebar, fått tequila och nästan blivit bortgift eftersom jag ser ut som en mexikan. En kvinna som skulle fylla i min race på en enkät på coney island skrev dock i "hispanic". Det tänker jag komma ihåg. Jag tänker däremot förtränga min egna patetiska röst när jag kryper till korset och tar henne på armen och viskar "oh no, I'm white".
Nu ska jag kolla på en tröja till min bror.
Hoppas min syster tar det lugnt på party-ön Kós och aktar sig för rödbrända engelsmän!

Krigsföring och Biologi

Nya bilder upplagda här!

Min första lediga tid varit full (eventuell plats för punkt) av olika eh aktiviteter. På fredagkvällen var vi hemma hos Ebba och jag pressade daniel och ariel på de senaste nyheterna från stockholm. att träffa dem var nog nyttigt, man har flutit iväg lite från tankarna på Sverige den senaste tiden och det känns bra att minnas allting. Skrämmande hur lätt det kan vara att bara flyta med, låta stressen vispa undan det andra. Jag och Isabel hobblade tillslut därifrån med förhoppning om att fortsätta till en hiphopklubb på west side. denna hihopklubb känns det ungefär som att vi varit på väg till konstant i tre veckor, vi går och går men kommer aldrig till crunken kan man säga. Just denna kväll var anledningen att jag i ett desperat ögonblick tog av mig mina nya KLACKskor och gick barfota minst åtta blocks längs park west, vilket i sammanhanget kändes som ett moment of clarity. När jag korsade den åttonde gatan kändes det som att jag hade övertalat alla new yorks kvinnor om att deras klackskor inte bara förhindrade den praktiska, fysiska akten att ta sig framåt- utan också placerade dem i ett konstant psykiskt handikappat underläge i alla möjliga sammanhang.
Sen slog jag min stortå i en trottoarkant och förlorade den blygsamma mängd blod min eländiga kvinnokropp varit generös nog att inte utvisa under den där gräsligt tröttsamma "essentiella natur" någon hjärntvättat hela menskligheten med. När jag slagit in koden i trappuppgången såg det ut som att någon hade blivit skjuten utanför dörren.
Ibland får jag känslan av att min kropp försöker kommunicera med mig.
Oftast verkar den göra det på ett mycket passivt aggressivt vis att jag helt enkelt inte tänker uppmuntra den genom att vara lyhörd. Vill du mig någonting så kan du väl skicka ett förbannat memo, eller kanske MMSa någonting, jag har inte tid att tolka diffusa budskap eller betala en husläkare tvåhundra spänn för att höra att jag är stressad, eller att "den här medicinen inte testats på kvinnor än", eller vad det nu kan vara.


I lördags var vi, efter en skön dag i parken, ute och åt jättegod mat i Lower east side. Sen hittade vi ett ställe på första avenyn där man inte fick gå in om man inte lovade ägaren att röka vattenpipa. Vi valde husets. Sen träffade jag jesse och jose, vi drev runt lite kring 14 gatan och hängde på en bakgård medan vi pratade om vad man skulle göra när man blir stor. Ingen av dem hade längre någon egentlig möjlighet att få mer stipendium till mer studier, och bartenderjobbet som jose fått delade inte ut lön alls- han lever på dricks.
Det kommer kanske alltid finnas en anledning att fortsätta klaga på vidriga institutioner i stockholm med struliga lärare som inte ens kan kopiera en stencil om så kopieringsapparaten bara hade en enda knapp, men det är åtminstone möjligt för de flesta av oss att kunna testa. och klaga. och tillslut kanske bli en aning bittra i den där en-centimeters radien vi har möjlighet att trängas på i det överfulla klassrummet.

Förresten! varför har folk mailat mig om bergmans död konstant i en vecka? Varför har inte fler pratat om den här beefen som pågår mellan Leif GW person och Camilla Läckberg?! Albin skickade som tur var det här citatet för några dagar sedan:
"Författarkriget trappas upp.
Leif GW Persson jämför nu Camilla Läckbergs böcker med en novell i "Min häst".
- Om man sen dessutom skriver som Nicke Lilltroll pratar, har jag inte så mycket till övers för det, säger Leif GW."
Alltså det här med gängkulturer i new york finns fortfarande och det är tydligen inte konstigt för eh några av våra nya vänner att på riktigt gå omkring med kniv.. men de svenska författarkrigen! De är alltså inte att leka med. Retoriska missiler avlöser sylvassa citat och högteknologiska oneliners. Och herregud, Camilla Läckberg och Leif GW Persson? Jag menar, allvarligt talat, vilken sida ska man stå på?
Jag skulle vilja agera FN mellan dessa två "litteraturens finest" genom att knöla in det klassiska internetskämtet; arguing as a detective novel-writer is like running in the special olympics. even if you win, you're still retarded. noll-noll. Det är ju inte utan att man saknar Sverige när man hör det här. Men att välja sida i linda skugge vs björn ranelid-kriget var ju en smula enklare.

PS. tycker du möjligtvis att ovanstående inlägg är haffsigt och dåligt skrivet beror det delvis på att jag är dödstrött och borde somnat för länge sedan, eller delvis på att jag försökt skriva hela inlägget "som nicke lilltroll pratar". Godnatt och mossa på er alla människobarn.

I'm more science than faith, I'm more karma than bread and booze

Igår var min sista dag på jobbet! Jag bara kastade mig mot dörren, flög iväg till N-tåget och tänkte nästan fira det hela med att köpa den där BK-klänningen (men det hade väl varit att ta i) så jag gick till Duane Reads (apoteket) istället. Kändes halvkul. Nästan bredvid djuraffären på femte avenyn upptäckte jag dock en skylt där det stod "gotham comics".
Det var sjukt varmt. Inne på Gotham Comics hade någon glömt packa upp femton papplådor fyllda med serietidningar. En av de tre medelålders männen i hörnet kom fram till mig och presenterade sig. Han undrade vad jag letade efter och jag sa Hellboy fast det var egentligen bara någonting jag sa för att kolla vad som fanns. Jag köpte det första albumet. grattis till ledigheten tänkte jag.

Nu har jag jobbat klart. ligger i sängen och ägnar mig åt min hittils mest tidskrävande hobby när jag inte jobbar: ligga och har sjukt ont i magen medan jag sakta förblöder och tre svenska ungdomsmottagningar don't give a shit. hittade medicinen cyklo-f hemma hos en annan svensk igår och tog en med min stella artois= ingenting.

Igår kom Daniel och Ariel till New York. Det är roligt att träffa dem. Vi tog några öl och de sa att det inte händer någonting i Stockholm. Det är fjorton dagar kvar. Isabel har redan planerat inför framtida medborgarskap genom sin familj. J föreslog att vi skulle gifta oss till ett green card men jag tror inte jag svarade i do.
Seriemannen från Gotham comics försökte ge mig ett telefonnr till hans gamla fd nannys advokat, och påstod att det var tvärsäkert att de kunde ordna någonting. haha, sa jag, men jag ska iallafall hem till Sverige först.
Han plockade ur hellboy: seed of destruction ur plastfickan och räckte den till mig. What are you going back to? School?

Jag svarade inte. Lade märke till att Mike Mignola tillägnat boken till blandannat H. P. Lovecraft. Cthulhu. Antagningsbesked. häften man, hälften bläckfisk. Jag har inte riktigt någonting att göra i Sverige för tillfället sa jag inte. och jag vet inte vad jag kan göra eller vad som är bäst eller vad som inte är att bara gå runt i cirklar.
Istället sa jag okej den här tar jag.

Nu ska jag dra iväg. Det här inträffade tidigare idag:
Fanny
MSN
20.26
men seriöst julle det spökar typ i min lägenhet här
jag hör ljud HELA tiden
det är någon som går utanför dörren
den där äckliga ismael och dockorna typ
20.28
hjälp

Julian
MSN
20.28
hehe
20.28
ulla?

fanny
20.28
nej!! jag är ensam hemma
20.28
fan jag tror jag måste glida härifrån för det ÄR någon här

Julian
20.29
oj
20.29
gå och titta

fanny
20.29
usch shit jag pallar inte??

Julian
20.29
om du inte kommer tillbaka så ringer jag +1 911

fanny
20.29
vågar inte!!

Julian
20.29
öh eller vad har usa för landsnummer
20.29
hehe

fanny
20.29
shit shit
20.29
nej jag tror jag ringer isa

Julian
20.30
göm dig!

fanny
20.30
SLUTA!!!! DU SKRÄMMER UPP MIG!!!

Julian
20.30
leta efter något att slåss med
20.30
har du en dammsugare så är nog dammsugaröret det bästa

fanny
20.31
shit, bättre ide.. ah! jag har en vas härinne

Julian
20.31
men den kommer ju bara krossas och sen blir du överfallen ändå plus att du är skyldig ulla för livet för att du har pajat hennes jättedyra japanska ming-vas
20.31
jag har läst det här i kalle anka

fanny
20.32
hm, nej men det låter bekant, tjejer som slår vaser i bakhuvudet på gärningsmannen brukar väl förlora right?

Julian
20.32
nej! det är kalle anka som kastar mingvaser
20.33
tjejer använder stekpannor
20.33
eller kvastar om de är städerskor
20.33
annars förlorar de

fanny
20.33
hahahah shit men stekpannor e ju hårda, om man hade en sån skulle man vinna!!
20.33
jag borde ha ett basebollträ
20.33
undrar vad fan det där spöket håller på med
20.33
det låter skitkonstigt..
20.34
shit nu är det precis utanför min dörr

Julian
20.35
kommer du skriva AAAAAH! om du blir överfallen?

fanny
20.35
självklart, så långt jag hinner

Julian
20.36
ja! men du måste hinna trycka enter. glöm inte det annars kommer jag inte sätta mig på flyget och försöka rädda dig

Nu ska jag springa iväg och låna isabel och elmores tvättstuga.