Fortfarande i Sverige, Onsdag natt:
Imorse vaknade jag av att någonting prasslade bredvid mig. Jag pillade på mobilen och kom fram till följande: klockan är sju på morgonen. Varför känns det fel? Det prasslade lite igen.Efter några minuter kom jag fram till att det måste vara så att jag är lite bakfull, när jag väl erkänt detta faktum tvingade det mig genast till att foga mig till andra insikter som: Jag heter Fanny, jag är 22 år gammal och jag vaknar ensam på en säng utan ben i Bredäng och jag är bakfull, morgontrött och det är någonting inte allt för långt från mig som prasslar. Högre och högre? min första tanke var skadedjur. min andra tanke var den kaxiga ekorren som försöker kolonialisera min balkong. balkongen- efter en hastig blick registrerade mina dimmiga ögon följande: balkongdörren var olåst, och min ena gardin satt klämd mellan dörren och väggen. Av någon anledning gjorde mig det illa till mods. Jag låtsades röra mig i sömnen så länge det gick tills jag på ren impuls flög mot dörren och stängde den efter mig. prasslet fortsatte därinnanför. I lägenheten var allt ganska stilla, lite disk (min tur) stod och väntade i köket, annars ingenting ovanligt. jag kramade min mobil och fortsatte in i Albins rum, där jag visste att ingen var. Här lät ingenting, inget prassel.
Min syster, som jag ringde efter att ha dragit Albins täcke över huvudet, rådde mig att skriva en lapp till Petter som han kunde läsa när han vaknat. Jag skrev ungefär:
Hej Petter.
Nu är det så att det är verkligen någonting som prasslar inne i mitt rum.
Jag vet inte vad det är. Det kanske är den kaxiga jävla ekorren. Jag vågar
inte titta själv. Sover i albins rum. Förnedrad, trött och bakfull.
Fanny.
När jag steg upp runt tolv, stod petter i köket och informerade mig om att det var en död fågel på mitt golv, sen gick han och simmade. Jag gjorde om hela den tidigare processen i huvudet: Jag heter Fanny och jag är 22 år gammal och jag vågar inte ta kontrollen över mitt eget rum. Jag är rädd för ekorrar och nu ligger det en död liten sparv på mitt golv.
Fåglar och jag har när jag förresten tänker efter aldrig kommit speciellt bra överens. Jag vet inte vad det beror på, jag har aldrig varit fientligt inställd (bortsett från att jag hatade den där "lilla fågel blå"-låten). Ärligt talat skulle jag nog vilja påstå att jag tillochmed varit tillmötesgående, sträckt fram min högra hand mot deras potenciellt fågelinfluensa-smittade vingar och inte fått mer än avsky tillbaka. Det kan ha börjat redan i mellanstadiet, när en av dem hade smaklöshet nog att bajsa rakt i mitt huvud när jag var påväg till skolan. Jag fick riva ned en lapp från min lokala anslagstavla och trycka mot huvudet hela vägen till skoltoaletten, den var lättare att bära än förödmjukelsen (som ni märker tog jag det redan då som en personlig konflikt mellan mig och den vederbörande fågeln), och detta är kanske rankat som en utav de värsta dagarna i mitt pre-pubertala liv, och jag vill understyka att det säger en hel del.
När jag var 20 år och just flyttat hemifrån hade jag en uteplats utanför min studentlägenhet. Det var vår och jag låtsades som att jag, som alla andra, älskade att ligga i solen på uteplatsen och dricka bryggkaffe. Det var förmodligen ett misstag från början, eftersom jag är för paranoid för att vistas ensam med kaffe gassandes sol på en mer eller mindre gemensam uteplats, men hursomhelst: här var jag. Bänken utanför min dörr var så lockande trots allt. Jag släppte på osäkerheten och la mig helt enkelt ned, rätt skönt. Efter en stund lyckades tyvärr en mycket osäker fågelunge trilla rakt ned i mitt huvud, för att sedan liksom en tecknad film studsa ned på bänken till marken, det är helt sant, varpå jag drabbas av svår panik, kastar mitt kaffe och skriker, springer in och vågar inte gå ut igenförrens min dåvarande pojkvän kommer hem, i rädsla för att våra grannar bevittnat scenen. Denna upplevelse kanske inte helt går att lägga på den något klumpiga fågelungen, jag har som alla andra barn lärt mig att fågelmamman lätt stöter ut sina barn lite när hon känner för det. Min chansning är att denna fågelungeskulls egen Buster-personlighet helt enkelt fick sona i efterhand genom att bli banlyst och förnekad av sin familj, men trots detta har jag fortfarande inte riktigt släppt att den skulle trilla just på mitt huvud. Tankar som "tänk om jag hade haft munnen öppen" kommer liksom på köpet, trots att det är befängt just eftersom min mun är opropetioneligt liten i förhållande till resten i mitt ansikte ("det är som att andas genom ett sugrör").
För att knyta ann till den döda fågeln denna morgon- bara för några veckor sedan skulle jag och min familj i vanligt västerländsk wannabe-småborgerlig ordning fira värmen med att grilla. när jag och min pappa står och dukar ramlar det ned en död fågelunge från en träd, rakt på bordet. Min mamma och min syster tyckte det var hemskt äckligt, men min pappa tog den i handen och lyfte undan den innan han började hantera kyckligfilén vid grillen.
Och nu detta.
Jag kan inte låta bli att undra om dessa senare upplevelser kommit som ett omen till mig, eftersom jag ska flyga iväg till NY imorgon. Alltså, inte för att låta överdrivet vidskeplig, men vad är chansen att en fågel ska flyga in i vår lägenhet i bredäng, stanna där över natten, och sedan börja hustla mig vid sjutiden på morgonen innan jag åker? Min slutsats är att dessa fågelmartyrer försökte berätta någonting för mig, kanske tillexempel: Fanny, du är 22 år gammal och du har blivit harassad av fåglar i hela ditt liv, hur stora tror du chanserna är att en flock svanar Inte råkar sugas in i ditt flygplans jetmotor imorgon?
Och, jag måste säga det, the bird's got a point right?
Om inte, tänkte jag återkomma till den här spännande bloggen eftersom jag har hört att det är vad kidsen sysslar med these days. Men håll tummarna imorgon okej?
den döda fågeln på mitt golv och..
den döda fågeln i min pappas hand.
