Brooklyn, Williamsburg
När jag slog på min i-pod häromdagen hade den förrädiska shuffle-funktionen slumpat fram Rod Stewart. Shuffle har aldrig varit min grej, jag hatar överraskningar och framförallt har jag för kort attentionsspan för att orka lyssna igenom flera slumpmässigt valda låtar, jag vet inte hur det kom sig. Enda gången jag använder shuffle är när jag har en playlist med endast två spår. Iallafall, Rod Stewart.
WTF? tänkte jag. Den här sommaren var tanken nämligen att jag inte skulle lyssna på annat än RnB, denna otroliga musikgenre. Skulle just byta låt när jag kom att tänka på Anton. Kanske kan detta låta som ett elakt associationsflöde med tanke på gubb-inläggen nedanför, men det har sina förklaringar: det var ungefär ett år sedan som Anton introducerade mig till Rod Stewart låten Young Turks på en fest på Konstfack. På någon sorts bänk på östermalm, omringad av arty-stockholms kids som drömmer om ett reklamjobb fick jag på mig ett par i-pod lurar och lyssnade på Rod Stewart, bara en sån sak.
Billy left his home with a dollar in his pocket and a head full of dreams.
He said somehow, some way, its gotta get better than this.
Patti packed her bags, left a note for her momma, she was just seventeen,
There were tears in her eyes when she kissed her little sister goodbye.
Lite nyheter från hemmaplan, till NYC och hem igen:
"White like me" har blivit inköpt av pocketgrossisten, vilket innebär att den nu kommer säljas på betydligt fler ställen blandannat pocketshop. Hurra!
Angående resten, det slog mig häromdagen vilken tragedi det är att jag anton och maria inte kommer fortsätta gå i samma skola längre. detta innebär en splittring i det tightaste och bästa hater-crewet stockholm någonsin kommer erfara, utom möjligen det legendariska gangstergänget "fucked for life" på 90-talet. Jag är hursomhelst övertygad om att förändringen kan leda till någonting bra, om inte annat kan vi sprida våra ilskna blickar till olika institutioner istället för att basa över en så banal som JMK.
Det är som Rod Stewart säger, när han ger lifelessons all over the place:
We got just one shot of life, lets take it while were still not afraid.
Because life is so brief and time is a thief when youre undecided.
And like a fistful of sand, it can slip right through your hands.
Helgen var ganska lugn, men trevlig. Jag gick på MOMA med Ulla i fredags och såg en utställning som bestod av det folk på svenska ofta benämner som "bråte". Det fanns vissa fysiska kvalitér, konstnären hade blandannat balanserat stora block på de märkligaste vis. Det gjorde mig mycket nervös. Efter detta gick vi och åt på en resturang. När ulla sett till att jag ätit upp allt av varmrätten undrade kyparen om vi var intresserade av efterrätt.
Vi svarade olika samtidigt och jag böjde genast mitt första, tydliga, ekonomiska utropp (NEJ!) till ett vakande "kanske skulle vi kunna dela, i så fall". Sagt och gjord. Vi rullade hem och jag somnade som en död. Klockan fem på morgonen vaknade min mensvärk och började misshandla mig i en timme. tjoho, kändes precis som hemma. jag knaprade i mig mina sista ipren och ser nu fram mot att få handla spännande amerikanska läkemedel.
I lördags åkte jag, efter två timmars omkringfarande ärenden i de tråkiga delarna av manhattan (ground zero) till Coney Island och mötte upp isabel och Ebba. Vi solade och tittade på en intressant sport som hette "shoot the freak". Efter detta åkte vi till Williamsburg, de arty kvarteren av Brooklyn, och stannade i varenda affär. På kvällen gick jag och isabel på en klubb som utlovat Hiphop, reggae och RnB.
Det visade sig att de spelade Sean Paul mellan varje euro-disco-låt. Dessutom var det svårt att dansa, eftersom jag hela tiden blev nervös av gogo-tjejerna vid dansgolvets kanter. Man brukar ju skoja om att riktiga klubbar har gogo-tjejer i burar, och det borde det här stället verkligen tjänat på -eller tjejerna iallfall, eftersom det gick upp killar till dem hela tiden.
Lite besvikna beställde vi en öl, när en kille kom fram och bjöd oss på en annan fest i källaren, han gav oss en flyer, skrev upp våra namn och så fick vi en skiva. Nere i källaren stod en bättre DJ, men vi kände oss fortfarande för malplacerade för att riktigt kunna slappna av, och drog hem rätt tidigt.
Idag solade jag i Central Park, sen har jag mest gått omkring. På West side finns en lång promenadsträcka, jag tror den går hela vägen från Harlem till Battery park, det är jättefint, trots att jag inte ens gick halva vägen. Påväg hem till East side tänkte jag på Young Turks igen.
Happiness was found in each others arms as expected, yeah
Billy pierced his ears, drove a pickup like a lunatic, ooh!
När jag kom hem satt Ulla bänkad framför TVn och vi utnyttjade en av USAs stora kvalitér: TV on Demand. Såg Notes on a Scandal, otäck. Vi beslutade att när vi ska gå på bio ska vi se samma film Ree såg förra veckan: en 3D animerad barnfilm om en råtta som vill bli kock. Behöver jag påpeka vilken kafkaartad upplevelse det kommer bli? Antar att många saker bara blir platta när man försöker förklara dem genom text, men jag omfamnar det i brist på annat. Jag omfamnar det förresten jämt i brist på, eh, personlig retorisk ethos eller vad nu nabil brukar prata om.
Billy wrote a letter back home to pattis parents tryin to explain.
He said were both real sorry that it had to turn out this way.
But there aint no point in talking when theres nobody listning so we just ran away
Patti gave birth to a ten pound baby boy, yeah!
PS. Alltså, ursäkta att jag tjatar om Rod, men kolla in videon!
Med de där hysteriska dansarna i bakgrunden vore mitt liv fulländat!
WTF? tänkte jag. Den här sommaren var tanken nämligen att jag inte skulle lyssna på annat än RnB, denna otroliga musikgenre. Skulle just byta låt när jag kom att tänka på Anton. Kanske kan detta låta som ett elakt associationsflöde med tanke på gubb-inläggen nedanför, men det har sina förklaringar: det var ungefär ett år sedan som Anton introducerade mig till Rod Stewart låten Young Turks på en fest på Konstfack. På någon sorts bänk på östermalm, omringad av arty-stockholms kids som drömmer om ett reklamjobb fick jag på mig ett par i-pod lurar och lyssnade på Rod Stewart, bara en sån sak.
Billy left his home with a dollar in his pocket and a head full of dreams.
He said somehow, some way, its gotta get better than this.
Patti packed her bags, left a note for her momma, she was just seventeen,
There were tears in her eyes when she kissed her little sister goodbye.
Lite nyheter från hemmaplan, till NYC och hem igen:
"White like me" har blivit inköpt av pocketgrossisten, vilket innebär att den nu kommer säljas på betydligt fler ställen blandannat pocketshop. Hurra!
Angående resten, det slog mig häromdagen vilken tragedi det är att jag anton och maria inte kommer fortsätta gå i samma skola längre. detta innebär en splittring i det tightaste och bästa hater-crewet stockholm någonsin kommer erfara, utom möjligen det legendariska gangstergänget "fucked for life" på 90-talet. Jag är hursomhelst övertygad om att förändringen kan leda till någonting bra, om inte annat kan vi sprida våra ilskna blickar till olika institutioner istället för att basa över en så banal som JMK.
Det är som Rod Stewart säger, när han ger lifelessons all over the place:
We got just one shot of life, lets take it while were still not afraid.
Because life is so brief and time is a thief when youre undecided.
And like a fistful of sand, it can slip right through your hands.
Helgen var ganska lugn, men trevlig. Jag gick på MOMA med Ulla i fredags och såg en utställning som bestod av det folk på svenska ofta benämner som "bråte". Det fanns vissa fysiska kvalitér, konstnären hade blandannat balanserat stora block på de märkligaste vis. Det gjorde mig mycket nervös. Efter detta gick vi och åt på en resturang. När ulla sett till att jag ätit upp allt av varmrätten undrade kyparen om vi var intresserade av efterrätt.
Vi svarade olika samtidigt och jag böjde genast mitt första, tydliga, ekonomiska utropp (NEJ!) till ett vakande "kanske skulle vi kunna dela, i så fall". Sagt och gjord. Vi rullade hem och jag somnade som en död. Klockan fem på morgonen vaknade min mensvärk och började misshandla mig i en timme. tjoho, kändes precis som hemma. jag knaprade i mig mina sista ipren och ser nu fram mot att få handla spännande amerikanska läkemedel.
I lördags åkte jag, efter två timmars omkringfarande ärenden i de tråkiga delarna av manhattan (ground zero) till Coney Island och mötte upp isabel och Ebba. Vi solade och tittade på en intressant sport som hette "shoot the freak". Efter detta åkte vi till Williamsburg, de arty kvarteren av Brooklyn, och stannade i varenda affär. På kvällen gick jag och isabel på en klubb som utlovat Hiphop, reggae och RnB.
Det visade sig att de spelade Sean Paul mellan varje euro-disco-låt. Dessutom var det svårt att dansa, eftersom jag hela tiden blev nervös av gogo-tjejerna vid dansgolvets kanter. Man brukar ju skoja om att riktiga klubbar har gogo-tjejer i burar, och det borde det här stället verkligen tjänat på -eller tjejerna iallfall, eftersom det gick upp killar till dem hela tiden.
Lite besvikna beställde vi en öl, när en kille kom fram och bjöd oss på en annan fest i källaren, han gav oss en flyer, skrev upp våra namn och så fick vi en skiva. Nere i källaren stod en bättre DJ, men vi kände oss fortfarande för malplacerade för att riktigt kunna slappna av, och drog hem rätt tidigt.
Idag solade jag i Central Park, sen har jag mest gått omkring. På West side finns en lång promenadsträcka, jag tror den går hela vägen från Harlem till Battery park, det är jättefint, trots att jag inte ens gick halva vägen. Påväg hem till East side tänkte jag på Young Turks igen.
Happiness was found in each others arms as expected, yeah
Billy pierced his ears, drove a pickup like a lunatic, ooh!
När jag kom hem satt Ulla bänkad framför TVn och vi utnyttjade en av USAs stora kvalitér: TV on Demand. Såg Notes on a Scandal, otäck. Vi beslutade att när vi ska gå på bio ska vi se samma film Ree såg förra veckan: en 3D animerad barnfilm om en råtta som vill bli kock. Behöver jag påpeka vilken kafkaartad upplevelse det kommer bli? Antar att många saker bara blir platta när man försöker förklara dem genom text, men jag omfamnar det i brist på annat. Jag omfamnar det förresten jämt i brist på, eh, personlig retorisk ethos eller vad nu nabil brukar prata om.
Billy wrote a letter back home to pattis parents tryin to explain.
He said were both real sorry that it had to turn out this way.
But there aint no point in talking when theres nobody listning so we just ran away
Patti gave birth to a ten pound baby boy, yeah!
PS. Alltså, ursäkta att jag tjatar om Rod, men kolla in videon!
Med de där hysteriska dansarna i bakgrunden vore mitt liv fulländat!
5 kommentarer:
Du fixar lysande betraktelser! Tycker Sune.
Du har rätt Fanny, livet skulle vara fullkomligt om man hade Rods dansare.
Hej Fanny, fin blogg du har.
Kul att du verkar ha det bra, det panoptiska basketlaget saknar dig.
Har själv fixat alal papper till min bortavaro nu så vi ses i september.
// Petter
Fanny. Uppskattar dina kommentarer, tror du har rätt på samtliga punkter.
Det är en väldigt trevlig blogg du har här. Mycket bra. Men varje gång jag går in för att läsa svider det i hela kroppen av avundsjuka. Det är en smärta du ska vara väldigt glad att du slipper.
17:e augusti alltså. Jag kommer samla en större mängd glada människor i Sverigetröjor. Vi möter dig på arlanda. Som när landslaget återvänder efter ett mästerskap.
Sedan drar alla upp tröjorna och visar att alla har varsin bokstav målad på magen. Det bildar: Välkommen hem Fanny!
Skicka en kommentar