Min landlord Ulla och jag såg just större delen av demokraternas ”partiledardebatt”. Den har varit uppmärksammad för att använda sig av ny och kontroversiell teknik, då de klassiska ”frågorna från folket” postades och mottogs och visades upp via den amerikanska drömmens egen demokratisfär Youtube. Handen i hansken, naturligtvis.
Amerika, i folkmun (läs: min mun) även kallad kapitalismens egna högborg, har gett mig fler kallsupar av kulturell och politisk karaktär de senaste dagarna än vad jag tidigare upplevt. När började det?
Tionde avenyn, fredag kväll. Jag och Isabel sitter hemma hos Jesse tillsammans med Jehoro och Michael. I lägenheten på 14 våningen finns två obäddade sängar, skräp, säkert några kackerlackor och våra sexpack henikken och Stella. Tvn står på och visar vilken mp3-fil som dvdspelaren just nu är på, det är så mörkt som det kan bli i new york och vi lyssnar på Diplomats. Michael ställer sig plötsligt upp och börjar freestyla, jag minns inte vilka beats eller om jag ens kände igen dem, men där står han i alla fall, och i ljuset från tvn ser ser jag Isabel skratta och senare ute på balkongen som vetter mot east side minns jag att hon påpekar hur klyschigt allting känns.
Michael säger att han vet vilken tid det är och pekar mot Jesses klockan på väggen, ..well that is the the clock though. Vi skrattar och han fortsätter freestyla, han gör det med våra namn, med saker vi pratat om, ingenting får verka förskrivet.
På balkongen säger han till oss att han kommer bli stor. Han kommer bli stor MC för han kommer verkligen satsa, det handlar om karriär, om buissies, och om real eststate. Thats where the money are here, säger han, att äga lägenheter och hus.
Tidigare samtalsämnen har varit cam’rons inflytande och eventuella avhopp från diplomats, common, om vem som håller vad äkta och varför. Den 50 cent-liknande inställningen han har till sin egen musikkarriär verkar plötsligt ganska krass.
Älskar ni det inte? Säger han och viftar med armarna. I Amerika har vi alla en chans. Kolla bara hur vi bor. Han pekar mot sin lägenhet som ligger i huset bredvid medan han nickar mot Jesse och säger vi har inga pengar. Ändå kan vi bo här! För varje hus här på manhattan måste ha några låginkomsttagare.
Vi nickar mot denna kvoterade utjämning av Michael presenterad som att den vore ett recept på världsfreden, och han fortsätter i samma ton.
Och vi kan lyckas, alla kan, tillochmed vi, kolla på oss.
Jag är svart, säger han. Jesse är hispanic, jahoro svart. Jag har en chans, jag vet att jag har en chans för det finns bara några saker vi kan bli rika på. Hiphop.. sport. Det är där vi kan lyckas.
Men du sa att alla hade en chans? Mår du inte dåligt av att veta att din karriär blev just en hiphopkarriär för att det var vad som fanns för dig att välja på baserad på din hudfärg? Hans new era keps guppar när han skrattar åt mina utläggningar om systemet och hur han kan påstå att det är rättvist.
Systemet är bara så. Vita människor har kanske större chans att få jobb eller komma in på bättre skolor. Men jag lovar dig att de kommer vara de vita kidsen som köper min skiva. Och du kan inte hindra systemet, för det är för starkt för dig. Hur rik du än blir kan du inte ändra systemet. Så systemet är rasistiskt, varför måste jag fortsätta vara fattig för det? vi playar systemet.
Jesse pekar mot utsikten och säger this is what happens when you collect thousands of immigrants to live togheter in one city.
Allt blir lite tyst ett tag. Skylinen ser plötsligt lite kladdig ut av genomskinlig ingrodd cynism, leenden betingade av beyond (eventuell) bitterhet.
Den amerikanska drömmen försöker inte ens vara en dröm på ett djupare plan, den utlovar en sak, pengar. Din happygolucky kvot stiger i takt med varje ny bok där poor goes rich, varje ny singel som distruberas, varje dag hela tiden, det finns ingen chans att stanna, tänka efter, tycka synd om sig själv. Du väljer vad du vill gör med ditt liv, menar ideologin som båda äter dig och motiverar dig till egen mat på bordet.
Våran kvartslånga presentation om sverige verkar plötsligt så mycket mer dyster. Våra ifrågasättanden och tankeaktioner (om man nu kan använda ett sånt fånigt ord) mot systemet tuggas till självömkan och bitterhet.
Och ingen tänker på sig själv som lurad för det finns ingenting att gömma längre.
Och om du nu vill välja att stå utanför systemet, hur ska du lyckas med det? när är du så pass utanför att du kan vifta din fana med ett samvete som ger dig åtta timmars djup drömlös sömn och vad betyder det för någon annan än just dig och din fåfängda idé om självförverkligande?
En kvinna som jobbar på en bar vid nionde avenyn kom efter sitt jobb till Vintage, där vi just påbörjat våra brooklyn lagers. Hon hade flyttat hit från Tel Aviv för att plugga för några år sedan. Jag känner till sverige, sa hon och skrattade. Det är landet som har så hög självmordskvot fast ni inte har ett enda problem.
Ari the bartender bredvid henne skakade på huvudet.
Det är för att människor utan kriser har så förbannat tråkigt, sa hon.
Jag vet inte hur jag ska kunna knyta ihop säcken. Det jag däremot vet är att jag och isabel har delat på ett paraply hela dagen, från west side till harlem och en ”who the fuck does that white girls think they are?!”-muckning på tunnelbanan senare till williamsburg.
Rätt svar: kära medresenär på tunnelbanan. Jag gav dig inte en dirty look. Jag tror närmare bestämt verkligen inte att jag är någon alls. Jag kom till det här landet med två blodiga händer och ett aimex-kort. Mina air force one är storlek åtta i självförakt, sveriges nationella svar på din er patriotism plus ton av oförlåtlig passiv agressivitet. Det sipprar ut ibland, till svenska versioner av hatecrimes som tillexempel att lägga en röst på folkpartiet.
Fredag natt. På en balkong på 14 våningen med utsikt mot eastside står Isabel och berättar för jehoro jesse och michael om This swedish guy called Olof Palme. Det är ett minne jag gärna vill ersätta min extramatte-lärares besvikna miner med (SLUTA HEMSÖKA MIG I DRÖMMARNA KVINNA). Vi har haft en bra helg. Mina föräldrar är tillbaka i Sverige efter hets, happy hours i lower east side och tusen goda middagar. jag ska jobba en sista vecka.
Ny favoritlåt!
PS. Note to self
läste just det här inlägget igen, vilken jävla grej att skriva.
Så USA är kapitalistiskt?! someone give this homegirl nobelpriset asap
