av-exotifiering eller: lonley planets guide to travel

Park Ave, runt 12 på natten:

Vad falls?, kanske man kan tänka nu när man märker att mitt första, dramatiska utspel härunder inte visade sig innehålla någonting mer än en sjuk underton av nervös vidskeplighet. Då kommer jag systematiskt att fortsätta såhär: Det har varit en kaotisk helg, det VAR en kaotisk flygresa och, en gång för alla- fåglarna hade kanske ett ganska diffust budskap, men en hel del har blivit förvirrat och fel.
Jag har, however, aldrig trott att det skulle vara okomplicerat att resa. Nu när jag tänker på det kanske jag har varit utanför Sverige i ungefär högst en vecka. Samtliga av dessa resor har inneburit en hel del nervositet och ångest och jag har, som så många andra som reser omkring, ofta slarvat bort mig själv i tron om att jag hittat mig själv. Väl på flygplatsen erkänner jag att tanken Världen är mitt hem! etc. slog mig.
Över något sorts oväder på amerikansk mark i kö för att landa med flygplanet undrade jag naturligtvis vem i helvete jag försöker lura med alla dessa cheezy resebolag-copytext-slogans. I stolen bredvid mig satt Isabel och vi liksom försökte skjuta undan det faktum att vi förmodligen snart skulle dö (pågrund av att planet tvingades cirkulera omkring och att någon säkert glömt extratanken med flygplans-bensin eller whatever) genom att noggrant läsa igenom senaste numret av Cosmopolitan. Jag vet inte om någon som läser det här försökt läsa Cosmopolitan när ni är på fast mark? Jag skulle påstå att det är svårt att koncentrera sig redan då. Tjejen i stolen bredvid mig på höger sida kom åt min arm hela tiden, jag kunde inte sluta tänka på det. Inte heller vågade jag fråga henne om vi kanske skulle kunna komma överens om att dela på armstödet mer strukturerat, kanske varannan timme eller någonting. Men efter att hon stått ut med mina frustande skratt när jag upptäckte alla möjligheter som öppnades när flygplans-tvn kickade igång måste jag tillstå att jag låg i lä, jag lät henne ta över armstödet. Cosmopolitan föreslog att man skulle dumpa sin pojkvän om man upptäckte att man tyckte det var jobbigt 80-90% av tiden man spenderade tillsammans. Ett annat potentiellt scoop Cosmopolitan kanske kan vara intresserade av i framtiden är att påven är katolik. Nu började den tredje kvinnan i min sittrad att be lågt. Gud, tänkte jag, jag vet att du är en fågel. Du är en elak sparv. Få ned oss, få ned oss, jag ska aldrig mer kalla dig och de dina för "råttor med vingar". Amen.

Utbudet på flygplansTVn verkade oändligt. Jag lärde mig snabbt manövrera min absoluta favoritsysselsättning under det kalla bråda året 2006: windows xp's fantastiska "harpan", ett episkt äventyr i samma klass som "final fantasy 12", skämde ut mig själv och Isabel genom att skratta säkert vid tre tillfällen till en Hugh Grant-film och såg de avsnitt man kunde med Arrested Development. Jag vill hävda att det var detta som fick mig att överleva resan.

I tullkön somnade vi stående, utslitna och flottiga utav intorkad ångestsvett, medan tullarbetarna gjorde sitt jobb, att gå runt och skrika och utgå ifrån att man kommer i ärende att förstöra deras land, denna gigantiska sfär av direkt demokrati och frihet. Någonstans i andra änden av den amerikanska drömmen, två spanska barnfamiljer ifrån att komma vidare till vårat bagage sa tulltjejen som placerat oss i kön på svenska: jag är så jävla trött. Jag vill bara gå hem, och bli full.
Vi instämde. Vi lämnade fingeravtryck. Virgin hade glömt våra väskor i London. Vi höll modet uppe. Vi hittade ingen buss till Manhattan. Vi hittade inte oss själva.
Väl på bussen sa en passagerare framför oss till konduktören, med en trött röst på portugisiska: Livet är ett rövhål. you bet, tänkte vi. Bussturen var identisk med de där färderna från trädgården, när tunnelbanan slutat gå, du är trött och full och ensam och har bjudit tio killar på öl fick ändå inget och ja, du vet.. att du kommer upprepa allting imorgon.

Men så kom vi närmare skylinen blev det genast annorlunda. Vid grand central station försökte vi haffa en cab snyggt och lyckades efter bara några tafatta förlåt att jag är svensk och är ivägen-försök.

I övrigt har helgen varit omtumlande, men eftersom det är så sent och jag alltid lyckas fokusera på småsaker när jag skriver sånt här känner jag att det kanske är bäst att undvika att gå in på detaljer, men det innehåller godbitar som: försäkringsnoja! språkliga missförstånd! kulturella analyser! andras familjeförhållanden! dricksförvirring! lower east side! killar från wall street!
Imorgon ska jag börja jobba lite mer på allvar och isabel flyttar till en lägenhet på broadway som ägs av Disney. Thats disneyland förlåt jag menar New york for ya. Jag vet inte hur man kan säga det här så att någon orkar lyssna, men den här staden är så otrolig att jag inte vet vad jag ska ta mig till.


Lower east side, tidigare idag, på promenad.

Utsikten från Annas lägenhet i Queens.

Tallulah ligger och lyssnar på svenska barnsånger.

Utanför comedy club, lower east side.