Jesuskomplex

Okej, jag ville skriva någonting för att ta udden av mitt senaste lite kryptodeppiga textinlägg från i Måndags. Så det har varit fint väder. Lagom svalt, någonting som naturligtvis inte har hindrat mig från att drypa av svett när jag kommer till rees skola (jag har helt enkelt fått börja erkänna för mig själv att jag nått klimakteriet)
Och det har exploderat. Jag satt på tunnelbanan påväg från jobbet. Lyssnade på MBMA under parollen ”svenska för exilsvenskar” och undrade vem som skulle vinna om Povel Rammel och PSTQ battlade, när jag såg alla brandbilar vid Queensborough bridge. Folk började skruva lite på sig. Väl uppe på Lexington var det folk överallt. Jag tig av mg hörlurarna till min i-pod mitt i ”Jag -97”, efter att jag sett fler brand och polisbilar, folk som sprang och folk som panikringde i sina mobiltelefoner, snappade upp were are you? Are you okey?
Senare kunde jag se på TV att när röken hade börjat komma inne på grand central station hade folk trott att det var 9/11 igen. Att se så mycket folk gå över upper east side var overkligt. Det kändes som att zombierna hade kommit, gud hade dött och staden skulle utrymmas inför apokalypsen. När jag tog upp i-poden spelade den fortfarande PSTQ:

Låt mig presentera mig, det är jag som höjer normen
och piskar ihjäl främst nya mc's med böjningsformer
använder trista dissar och smiskar dina menisker på sniskan
och viskar: "din underhud är röd", ristar "gud är död" på din kista
nöjer mig med studiestöd för blodet för ännu ett ord
baserad på ballistiken från två Kennedymord
och sen vad du tror om det finstilta bör man ha lupp till
vi förvandlar västvärlden till en plats FN vill skicka trupp till

Annars har jag tagit det lugnt.
Läste ut Siri Husvetds ”vad jag älskade” (vilket har tagit ett bra tag). Den gjorde mig helt ärligt lite besviken. Här har jag verkligen sett fram mot att läsa den där boken, då jag tröttnat på Paul Auster men fortfarande velat ha något navelskådande NYC-perspektiv (till förmån för sommaren här då)
Så, jag gjorde som varje vis kvinna och lämnade den brinnande kajutan genom att hoppa direkt till moderskeppet- Paul Austers fru.
När jag började läsa kunde jag ändå inte låta bli att ända tänka på den där enfaldiga Auster-utgivningen ”Dårskaper i Brooklyn” boken som skrämde mig från Paul för gott. (Jag har ofta försökt förklara bort denna skamligt tråkiga bok med att den förmodligen var dåligt översatt till svenska- hur det än ligger till med den saken kommer jag inte göra om någonting så vansinnigt som att läsa den, även fast det skulle vara på orginalspråk.)
Siri Husvedt visade sig inte ligga så speciellt långt från sin man rent språkligt, inte plotmässigt heller. Jag ställer mig nu frågan om Siri Husvedt och Paul Auster egentligen inte är samma person? Och om det skulle vara så, skulle inte det vara en perfekt historia för just Paul Auster/Siri Hustvedt att skriva om? Alla dessa snirkliga, intellektuella, halvmetadeppiga deckare som producerats under ovanstående (pauls) namn verkar liksom sluta cirkeln i min nya ideologi ”familjen auster är ett påhitt” (största ideologin sedan ”JT Leroy är ett mediaspöke, stor jävla överraskning” eller ”James Fray är inte tillräckligt självbiografiskt för att Oprah ska tycka synd om honom”) (META: i skrivande stund mindes jag inte James Frays namn. Jag fick däremot upp det som första alternativ på DAGENS BOK.COM när jag endast sökte på ”Oprah +små”, eftersom "små" var det enda jag mindes i hans första titel. Märkligt? Den enda relationen Oprah egentligen har till James Fray –utom att hon kanske fortfarande är förbannad på att han claimade att han varit mer heroinjunkie än han egentligen varit- är att han ligger på hennes bokförlag.)

I Tisdags läste jag den extremt världsomspännande skittidningen Metro, på jakt efter hemtamheter som sifo-undersökningar av män resp. kvinnors vanor att tex vända på sin huvudkudde med tillhörande klipartgrafik. Istället hittade jag en artspage och ungefär tusen bookreadings.
Jag valde en på Barnes and Nobles vid Astor Place efter att ha sett titeln God is dead. Författaren, Ron Currie valde att läsa ett av sina mest blodiga kapitel, om tonårskillar som skjuter varandra i huvudet och krälar genom gräsfält. Den tillsynes NYC-interllektuella gruppen som publiken bestod av bet sig i tungan. Jag kunde inte sluta tänka på menstruation.
På frågestunden kom genast religion upp och varför i hela fridens namn han valt att skildra en historia där gud dör. Jag måste säga att det är den mest spännande plot jag har hört sedan mad max 2: gud dör i en öken, och blir uppäten av ökenhundar som sedan får superkrafter. Anledningen till att publiken varken bestod av emokids eller rollspelsnördar var förmodligen att Ron Currie valt att beskriva olika människors reaktioner på olika ställen i världen, mer än att utveckla de där ökenhundarnas speciella skills eller flaws. Han sa att han aldrig hade varit speciellt religös, men nästan blivit det mer genom att arbeta på boken, och förmodligen, bli äldre.
Jag funderade på Ullas förslag att vi ska gå på gudstjänst i Harlem, någonting jag avböjt. I min omgivning har det alltid mer eller mindre officiellt, varit lite synd om de som är troende. De är lurade, och utgångspunkten har varit att religion är någonting som kommer när du behöver någonting- i brist på annat.
Pengar, logik, skolor, förnuft. Att ”gå och titta” på folk som deltar i en gudstjänst har därför känts en smula olustigt. Inte för att jag verkligen tycker synd om folk som är mer öppna för alternativ till det vita gubbar för tillfället kallar VETENSKAP, kanske för att jag helt enkelt inte är säker, på någonting. Att mingla runt i olika religioner känns liksom som att gå in i en personlig voyeuristisk livskris. Jag vill ha någonting sådär på lagom avstånd- ökenhundar eller ett dödsfall. Ett skruvat ontologiskt gudsbevis månne- men vad jag vet kan man inte dö utan att existera först. sen att någon som räknas som det högsta existerande överhuvudtaget kan dö kanske får det hela att faliera, skitsamma!!! det här är inte någon jävla lektion i idéhistoria det är en fånig resblogg shiiiet. Åter till "god is dead"-läsningen vid Astor place:
Efter att ha dividerat en stund med ron om mitt namn och hur det stavades (och vilken film det absolut inte kom från) skrev han i min bok: To Fanny. Pray just in case.

I kassan stod en man som först försökte skoja med mig. Eftersom jag inte uppfattade skämtet, och inte orkade säga ”Va?” fler gånger den där dagen, gick jag till attack.
Can i ask you something? Mannen bakom disken verkade lugn och lätt uttråkad. Han hade bara halva ögonen öppna när han svarade well, ask away.
Efter att ha lagt fram mina svårigheter med den amerikanska kulturens sociala ”how are you”-rundgång gav han mig tips och råd till hur jag kunde hantera detta. Han packade ned de fem fulaste vykorten jag valt att köpa i en påse och önskade mig lycka till. Jag tackade honom och skulle just gå, övertygad om att denna lektion skulle gett mig en helt annan världsvan approach. Vid utgången önskade mig dörrvakten trevlig dag och tack för att du handlat här. Mitt huvud vek på ren instinkt in sig mot kroppen och jag fumlade fram ett ”ja” innan jag sprang ut. Men det var ett eh, försök.

Innan jag skulle sova såg jag det sista avsnittet av The Wires fjärde säsong. Det var kanske det värsta, och bästa jag någonsin sett. Vet inte om det är någon som just håller på att se det nu- hursomhelst tänker jag inte spoila en så bra serie. Det enda jag spoilar är harry potter-böcker, och det kan jag nästan aldrig göra eftersom jag inte läser dem (angående den som kommer ut imorgon i Sverige: Harry potter dödar sin uggla och drabbas sedan av blodförgiftning eftersom han suttit och petat med en blyertspenna i sitt ärr. Han läggs in på "dumbeldorf-lassarettet" på sidan 415 och dör tre sidor senare. huruvida han möter gud eller inte förtäljer inte historien- men förmodligen hamnade han i helvetet för det där med ugglan). Till er som missat The Wire, ni lever på fel sida av The Matrix. "Snoop" är fortfarande den bästa karaktären jag sett på TV, och hon är inte ens helt fiktiv. Måste varit en smula jobbigt när författaren Stephen King fick reda på det, efter att ha statat "perhaps the most terrifying female villain to ever appear in a television series."
Använd erat bredband! Första säsongen finns att ladda ned här.
Smakprov finns här.

På onsdagen åt jag thai, tog en mojito med tillhörande gratis snacks och började läsa boken ”Jpod” av Douglas Copland. Jag är beredd att, sisådär en hundra sidor in i den ändå utnämna den till kanske den bästa boken han skrivit! Läs den! Det var förresten tack vare Douglas Copland jag besökte Ron Curries bookreading från början. Jag menar, apokalyptiska scenarion, religion och tonåringar som äger vuxna; det blir inte mer life after god än så.
(Hur länge är det förresten okej att ha varit borta innan man börjar citera svenska rappare som pstq? Jag känner mig som en palestinasjalshiphopare i datasalen på riddarfjärdens gymnasium 2002!)
Kan ändå inte låta bli, så avslutningsvis:

min presentation är perfektion, pluralis majestatis
automatiskt förhat letar satan till dags dato
saknar parité pandé, textuell raritet ensam
gränsad till känslan av ensamhet och glämtar på längtan
hämtar flämtande patent på universums placenta
på pränt men koncentrerat påslag, Pst/Q småglad
pannlober som sågblad, förintar världen på två slag
håller rådslag, med Jesus, sadokiter och nazarener
klyver tankar, rankar rappare, bygger bankrar med massa gener
hieroglyfer passar gener och passerar polyper till graffarscener
kastar stenen först, jag är skyldig genom arv
författar opus genom slarv och när jag tänker krängs gränser
sänker mig till grundvatten-nivå så ni mikrober ska förstå det
skit i händer, jag slänger armprotesen på er för att nå er