Måndag kväll. det är försent egentligen, jag borde sova. kom precis hem från Isabel. Hon är den bästa personen i världen.
Helgen var fullproppad med saker. Jag och Isabel spenderade ganska mycket av fredagen framför TVn, eftersom vi passade Tallulah lite extra. Vi maxade och beställde hem bacon-pizza (den här är till mattias, alltså jag är tre homedelivery-pizzor från att beställa en kebab-pizza jag sväär). Vid tolv kom Anna och Dan hem, och skojbråkade på det där förtjusande sättet som vuxna par gör efter tre glas vin, och vi satte fart mot tunnelbanan med våra dollars. När vi kommit in till Manhattan mötte vi Ebba vid Central Park, och sedan hittade vi kanske världens bästa krogkvarter på lower east side, det var vansinnigt. Vi tog en snabb bar-hopp trots att jag kände mig ungefär lika vaken som eh Johnny Cash eller någonting.
På lördagen vaknade jag av att min familj ringde. De skrek och tjoade och grillade hemma hos mina föräldrar. Jag rostade några mackor och försökte förskingra tröttheten med att detta var min lediga dag och jag var tvungen att vara riktigt effektiv. Jag tog tunnelbanan ned mot Broadway, och skulle just påbörja någon sorts galen NYC-shopping (som man hört så mycket om) när det började kännas som att någon knivhögg mig i magen. Jag förmådde mig tillslut att ta mig
1. till ett apotek
2. till en affär och köpa leggings, snäppet roligare än strumpor och snäppet tråkigare än underbyxor.
3. till en hamburgerresturang där jag mötte isa och ebba.
Sen tog jag så pass många Aspirin som var rekommenderat och såg upp mot himlen och ville skjuta alla fåglar.
Min kulturella clash har gjort fantastiskt stora språng och nått lågvattennivåer som jag inte ens trodde existerade, bara när jag ska handla! Mest har detta skett på affären "urban outfitters", vid hela två tillfällen har personalen fått problem med mig. När jag var där första gången var det en ganska ung kille som släppte in mig i provrummet, jag försökte snyggt glida undan från alla hans "how are you" etc, tills att jag lämnade tillbaka kläderna till honom. Allt hade verkligen varit gräsligt, eller så var det pågrund av pmd och pms, strunt samma- och han började köra sådanna trevliga oneliners och amerikanska retoriska frågor typ "ah, nothing? but why?" och jag tvekade i tre sekunder. Såg ned på klänningen som jag såg vanskapt ut i och slogs i huvudet av alla fysiska problem min kropp såg ut att anta i den, tröjan, allting. Det kan man väl inte svara? plus det finns nästan inga svenska ord för att beskriva den där figure i provrummet spegel, hur ska jag hitta engelska?
Sen hittade jag i ren panik på en vansinneshistoria om att jag hade så lite pengar. Såhär i efterhand kändes det onödigt, jag hade inte ens behövt svara från början. (Okej, här var jag tvungen att ta bort ett helt brandtals-stycke för att legitimera den här handlingen. Det gav ungefär kontentan: "jag accepterar inte ett språk som bygger på socialt nonsens". Det var jättepretentiöst och dåligt, jag tar tillbaka det).
Killen såg lite rädd ut i några sekunder, sen verkade han tycka synd om mig. Han frågade hur länge jag skulle stanna och föreslog att jag ändå skulle komma tillbaka för att prova senare och, tillade han, hälsa på honom. Jag skämdes, somvanligt, eftersom han förmodligen trodde att jag var världen mest ensamma person. Jag tog en till aspirin.
Min andra incident på samma kedja, fast på tredje avenyn, var mer direkt pinsam. En kvinna stod i dörren när jag gick in och undrade hur jag mådde. Jag stannade. Faktum var (och detta var i söndags) att jag inte alls mådde speciellt bra. Magvärken hade ersatts av en våldsam huvudvärk, och jag kunde inte ha fått mer än några timmars sömn. Lördagsnatten var ju som känt också ett inferno i någonting som jag hoppas på var en sämre del av NYCs klubbliv. Kvinnan framför mig upprepade sitt "how are you", lite nervösare nu. Hon såg väldigt omhändertagande ut. Hippiekläder. lockigt svart hår. Jag bara std där och hade verkligen ingen aning om vad jag skulle svara utan att det skulle bli för uppenbart. tillslut var det ett ljud som bara verkade komma ur mig, jag tror det bildade ett ungefärligt, svagt men klumpigt "..okey?"
Jag tolkade hennes stressade blick som medlidande. Jag fortsatte stå rakt framför henne och bara, ja, glo. Hon började harkla sig lite och försökte få ögonkontakt med en annan kund. Tillslut sa hon, på samma trevliga sätt "so, you want to find anything special here?". Då var jag tvungen att tänka efter igen. I DONT KNOW. Hon såg plötsligt hur en annan kund försökte komma in i butiken, och skyndade iväg från den potentiella strypmördaren som bara glodde.
Hoppas manhattan har fler urban outfitters.
På lördagskvällen, när mina Aspirin börjat VÄRKA (gud jag är en sån student, ordvits, kul kul) satte jag fart mot Isabel. vi slutade efter mycket om och men på en klubb som hennes vän kunde fixa in oss på gratis. Jag är inte helt säker på var någonstans den låg, eftersom vi åkte taxi både dit och hem, det enda jag är säker på är att jag var mycket pms hela kvällen, tappade självförtroendet och förståndet och än en gång gav skörd åt den ryktet att jag inte kan behålla tjejkompisar (comeon). Det spelar väl ingen roll vart man åker, man är samma överallt. Och som johan brukar retas med mig: youre a manswoman, you hate womans and they hate you. Det stämmer naturligtvis inte, jag brukar definitivt stå längst fram och vråla vackra saker om drömmen om systerskapet ända tills att någon brud fäller mig lagom till sista dansen. ( ..har förtjänat det varje gång)
När klubben stängde hade jag och Ebba crashat ett hörn där det cirkulerade diverse helrör och folk struntade i baren och blandade egna drinkar. Till vår stora besvikelse verkade det som att man var tvungen att prata med de män som faktiskt köpt flaskorna också, så jag försökte övertyga dem om att jag var svensk trots att jag inte var lång och snygg och blond (det gick sådär, folk godtar mig för italienare lättare, typ). sen ställde vi oss utanför för att försöka se vad som skulle ske härnäst.
En snygg kille stod bredvid mig. Det måste varit den enda snygga killen på hela stället.
Plötsligt sa han någonting. Jag höll på att dö, den snygga killen frågade mig någonting!
"Hey, you got any coke?"
Attans.
Men å andra sidan har jag agerat avgiftningsklinik så många gånger att jag tänkte det kan kvitta att han använder en så märklig isbrytare. Jag förklarade för honom att jag inte hade kokain, men jag hade mycket av en annan spännande drog som kallas "snus". Den är mycket stark och i Sverige fylls löpsedlarna med otäckheter som "DEN NYA PARTYDROGEN- general white dödade min son". Den snygga killen fnissade och fnös och sen sa att han visste vad snus var "and i aint gonna do no fucking snuff", och jag började skämmas, och vi åkte hem.
Jag är mycket besviken på alla värkar jag av någon anledning har. Men å andra sidan är väl detta rätt land att ha ont i, med alla 24-7-apotek. Ska bli skönt att ha mer ledig tid här i Augusti, det är lite frustrerande att vara i New York men inte kunna åka omkring som man vill. Händer mycket saker.
Jag saknar er, och Ipren.
Jag saknar inte pendeltågen. Jag tror kanske man måste vara borta ganska länge för att verkligen börja sakna pendeltågen.
Helgen var fullproppad med saker. Jag och Isabel spenderade ganska mycket av fredagen framför TVn, eftersom vi passade Tallulah lite extra. Vi maxade och beställde hem bacon-pizza (den här är till mattias, alltså jag är tre homedelivery-pizzor från att beställa en kebab-pizza jag sväär). Vid tolv kom Anna och Dan hem, och skojbråkade på det där förtjusande sättet som vuxna par gör efter tre glas vin, och vi satte fart mot tunnelbanan med våra dollars. När vi kommit in till Manhattan mötte vi Ebba vid Central Park, och sedan hittade vi kanske världens bästa krogkvarter på lower east side, det var vansinnigt. Vi tog en snabb bar-hopp trots att jag kände mig ungefär lika vaken som eh Johnny Cash eller någonting.
På lördagen vaknade jag av att min familj ringde. De skrek och tjoade och grillade hemma hos mina föräldrar. Jag rostade några mackor och försökte förskingra tröttheten med att detta var min lediga dag och jag var tvungen att vara riktigt effektiv. Jag tog tunnelbanan ned mot Broadway, och skulle just påbörja någon sorts galen NYC-shopping (som man hört så mycket om) när det började kännas som att någon knivhögg mig i magen. Jag förmådde mig tillslut att ta mig
1. till ett apotek
2. till en affär och köpa leggings, snäppet roligare än strumpor och snäppet tråkigare än underbyxor.
3. till en hamburgerresturang där jag mötte isa och ebba.
Sen tog jag så pass många Aspirin som var rekommenderat och såg upp mot himlen och ville skjuta alla fåglar.
Min kulturella clash har gjort fantastiskt stora språng och nått lågvattennivåer som jag inte ens trodde existerade, bara när jag ska handla! Mest har detta skett på affären "urban outfitters", vid hela två tillfällen har personalen fått problem med mig. När jag var där första gången var det en ganska ung kille som släppte in mig i provrummet, jag försökte snyggt glida undan från alla hans "how are you" etc, tills att jag lämnade tillbaka kläderna till honom. Allt hade verkligen varit gräsligt, eller så var det pågrund av pmd och pms, strunt samma- och han började köra sådanna trevliga oneliners och amerikanska retoriska frågor typ "ah, nothing? but why?" och jag tvekade i tre sekunder. Såg ned på klänningen som jag såg vanskapt ut i och slogs i huvudet av alla fysiska problem min kropp såg ut att anta i den, tröjan, allting. Det kan man väl inte svara? plus det finns nästan inga svenska ord för att beskriva den där figure i provrummet spegel, hur ska jag hitta engelska?
Sen hittade jag i ren panik på en vansinneshistoria om att jag hade så lite pengar. Såhär i efterhand kändes det onödigt, jag hade inte ens behövt svara från början. (Okej, här var jag tvungen att ta bort ett helt brandtals-stycke för att legitimera den här handlingen. Det gav ungefär kontentan: "jag accepterar inte ett språk som bygger på socialt nonsens". Det var jättepretentiöst och dåligt, jag tar tillbaka det).
Killen såg lite rädd ut i några sekunder, sen verkade han tycka synd om mig. Han frågade hur länge jag skulle stanna och föreslog att jag ändå skulle komma tillbaka för att prova senare och, tillade han, hälsa på honom. Jag skämdes, somvanligt, eftersom han förmodligen trodde att jag var världen mest ensamma person. Jag tog en till aspirin.
Min andra incident på samma kedja, fast på tredje avenyn, var mer direkt pinsam. En kvinna stod i dörren när jag gick in och undrade hur jag mådde. Jag stannade. Faktum var (och detta var i söndags) att jag inte alls mådde speciellt bra. Magvärken hade ersatts av en våldsam huvudvärk, och jag kunde inte ha fått mer än några timmars sömn. Lördagsnatten var ju som känt också ett inferno i någonting som jag hoppas på var en sämre del av NYCs klubbliv. Kvinnan framför mig upprepade sitt "how are you", lite nervösare nu. Hon såg väldigt omhändertagande ut. Hippiekläder. lockigt svart hår. Jag bara std där och hade verkligen ingen aning om vad jag skulle svara utan att det skulle bli för uppenbart. tillslut var det ett ljud som bara verkade komma ur mig, jag tror det bildade ett ungefärligt, svagt men klumpigt "..okey?"
Jag tolkade hennes stressade blick som medlidande. Jag fortsatte stå rakt framför henne och bara, ja, glo. Hon började harkla sig lite och försökte få ögonkontakt med en annan kund. Tillslut sa hon, på samma trevliga sätt "so, you want to find anything special here?". Då var jag tvungen att tänka efter igen. I DONT KNOW. Hon såg plötsligt hur en annan kund försökte komma in i butiken, och skyndade iväg från den potentiella strypmördaren som bara glodde.
Hoppas manhattan har fler urban outfitters.
På lördagskvällen, när mina Aspirin börjat VÄRKA (gud jag är en sån student, ordvits, kul kul) satte jag fart mot Isabel. vi slutade efter mycket om och men på en klubb som hennes vän kunde fixa in oss på gratis. Jag är inte helt säker på var någonstans den låg, eftersom vi åkte taxi både dit och hem, det enda jag är säker på är att jag var mycket pms hela kvällen, tappade självförtroendet och förståndet och än en gång gav skörd åt den ryktet att jag inte kan behålla tjejkompisar (comeon). Det spelar väl ingen roll vart man åker, man är samma överallt. Och som johan brukar retas med mig: youre a manswoman, you hate womans and they hate you. Det stämmer naturligtvis inte, jag brukar definitivt stå längst fram och vråla vackra saker om drömmen om systerskapet ända tills att någon brud fäller mig lagom till sista dansen. ( ..har förtjänat det varje gång)
När klubben stängde hade jag och Ebba crashat ett hörn där det cirkulerade diverse helrör och folk struntade i baren och blandade egna drinkar. Till vår stora besvikelse verkade det som att man var tvungen att prata med de män som faktiskt köpt flaskorna också, så jag försökte övertyga dem om att jag var svensk trots att jag inte var lång och snygg och blond (det gick sådär, folk godtar mig för italienare lättare, typ). sen ställde vi oss utanför för att försöka se vad som skulle ske härnäst.
En snygg kille stod bredvid mig. Det måste varit den enda snygga killen på hela stället.
Plötsligt sa han någonting. Jag höll på att dö, den snygga killen frågade mig någonting!
"Hey, you got any coke?"
Attans.
Men å andra sidan har jag agerat avgiftningsklinik så många gånger att jag tänkte det kan kvitta att han använder en så märklig isbrytare. Jag förklarade för honom att jag inte hade kokain, men jag hade mycket av en annan spännande drog som kallas "snus". Den är mycket stark och i Sverige fylls löpsedlarna med otäckheter som "DEN NYA PARTYDROGEN- general white dödade min son". Den snygga killen fnissade och fnös och sen sa att han visste vad snus var "and i aint gonna do no fucking snuff", och jag började skämmas, och vi åkte hem.
Jag är mycket besviken på alla värkar jag av någon anledning har. Men å andra sidan är väl detta rätt land att ha ont i, med alla 24-7-apotek. Ska bli skönt att ha mer ledig tid här i Augusti, det är lite frustrerande att vara i New York men inte kunna åka omkring som man vill. Händer mycket saker.
Jag saknar er, och Ipren.
Jag saknar inte pendeltågen. Jag tror kanske man måste vara borta ganska länge för att verkligen börja sakna pendeltågen.
6 kommentarer:
Alltså problemet är ju att du har valt att köpa aspirin. Det är väldigt oruttat av dig. Aspirin suger. Du ska försöka hitta tylenol 3, och sen ska du inte dricka när du tagit dem.
hej vännnen. underbart att höra din ord. roliga och märkliga upplevelser du är med om tycjer jag, men hey ... det är new york. du klagar du på "hey how are you doing" men när du är hemma sen kommer du avsky svea rikes kyliga invånare. amerikanarnas social skills, I love. visst, det är ett ytligt sätt att ta kontakt men det leder till en konversation vilket är bättre än stockholms knäpptysta tunnelbana där man tilllslut hör röster som en psykiskt sjuk människa bara för att få höra NÅGONTING! men visst, när de snackar med än så bara för att sälja ... då är det påträngande och jobbigt. kul att ni kan klubba också by the way och att ni har varandra. du, när är det du kommer hem, exakt?
kolla gärna din mail också. har skrivit till bajen adressen. har du kvar den?
jag älskar dig och dina vackra ord. du är ordens gudinna som jag skrev på facebook. du skriver så jävla bra och framförallt roligt. i love it! puss
Jamen jag ar stel! och radd! och "svensk", vad nu det ska innebara. om jag inte foljer det rutinerade alternativet och blir hog pa kodein innan jag minglar omkring i affarerna. (quote hog pa hostmedicin ar jag da rakt inte! unquote doin it medelalders at ondskan.se\blogg) sa det blir nog till att fortsatta bita i de sura aspirintabletterna och forsoka ova mig i artighetsnonsens
aah rifka, onskar jag var lika social som du. mailar adressen (bajen-adressen ar avslutad pga klagomal fran tusen hall. fattar inte att folk fortfarande bryr sig om att verkligen halla pa olika lag 2007! spelar kops och saljs, get over it! get a remote to the television!)
jänkare är så sjukt snokiga, fattar inte hur man kan va så intresserad av hur en annana människa mår. käjnie wäjnie bäjni.
Fanny! Hej gumman! Det verkar stressigt för dej. Nu kommer lite goda råd till dej.
Du skall inte vara så himla sträng och fördömmande mot dig själv. du är ju värdens finaste! Du går väl inte på att man måste se ut som dom där plutande konstiga själsdödande modellerna som dom flesta kläder sys för .Nej du , var glad och stolt att du ser ut som du gör och visa det också, uppfattat???. Det är ju personligheten som är viktig och klä dej som du tycker är fint så blir det bra, var stolt över dej själv knäppa unge.
Sen tycker jag att aspirin vad det nu är, absolut inte går ihop med alkohol. Kanske låter tråkigt men så är det. Det är säkert. Jag kan rabbla upp fler orsaker, men det gör jag inte nu.
Det är nog inte så tokigt att du håller killarna på Manhattan lite på avstånd. Jag rekommenderar att du fortsätter med det.
Var rädda om varandra.
Jag älskar DEj mamma
rapport från sverige: gina har inte haft några bra partytoppar på typ hur länge som helst, däremot har jag köpt en på cubus. hur sjukt är inte det? det är ju världens töntigaste kedja. jag ska sprätta bort lappen så snart jag hittar en sprättare.
Skicka en kommentar