Antidisestablishmentarianism (språk och väder)

Det är Torsdag och jag har haft en lugn kväll. Jag kan inte minnas senast jag tog det såhär lugnt.
Den senaste gången jag ärligt erinra mig att jag var helt avslappnad var en kväll i Bredäng någongång i Juni, när jag lagade fem portioner spagetti och köttfärsås och precis funnit att Petter ägde en Bergman-box. Sen var jag avslappnad ända tills att jag satte på filmen "Fanny och Alexander" och upptäckte hur fasansfullt snuskig den var. Då var jag tvungen att trycka på paus och sätta mig och googla på saker som kattungar, röda stugor och The real group i en halvtimme, sen fortsatte hela filmtittandet med liknande intervaller och var inte över förren sent på natten. Vem kunde anat att en sån klassiker, som inspirerat både regissörer och mina föräldrars namnval, skulle innehålla så otäcka saker?
Kvällens höjdpunkt var precis när jag sett scenerna där Alexander får bo hos en Ismael som gör otäcka marionettdockor och jag plötsligt hör min lägenhetskompis börja skrika i sömnen. Detta skrik följs utav att hans flickvän också låter sjukt rädd och jag är övertygad om att, ja, ekorren samlat ihop sitt crew till ett slutgiltigt slag eller att det är en flock måsar påväg genom hans rum, som kommit för att lägga sig i mitt rum och sakta avlida lagom till morgonkvisten. Nog om det.

Temperaturen gick över hundra i början av veckan, (det vill säga runt 38 svenska grader om jag förstått saken rätt) vilket fick bebisen att sova sämre och därmed bli lite mer grinig än i vanliga fall. För mig som vant mig vid att bara bli grinig över kyla, försökte följa upp min nya fantastiska amerikanska sexandthecity-tjej-stil med att sola på balkongen. Efter att pärlsvetten nästan förstört min bok ("Vad jag älskade" av Siri Hustvedt) bestämde jag mig för att det nog var säkrast att stänga alla fönster och dörrar och bara sätta mig vid ACn.
Vid 16-tiden finns det dock inga alternativ längre, eftersom Ree behöver hämtas från summerschool. Alltså doppade jag bokstavligen bebisen i solskyddsfaktor 40, tog av mig till det stadie att känslan av naken-skam ungefär låg jämt med svett-ångesten och begav mig mot Cresent Street. Gångvägen tar ungefär tio minuter.
Sommarskolan Ree går på tillåter inte att utomstående (oavsett om det är föräldrar) kommer in i själva skolan, så man är tvungen att stå i ett väntrum tillsammans med andra föräldrar. Det finns säkert flera pedagogiska anledningar till att det är på det här sättet- att det är en Montessoriskola räcker gott för att jag ska vifta med handen och säga "jahaaa, jaja, haha, okej, whatever".
Själva hämta-barn-från-skolan-akten blir dock lite mer komplicerad, för att inte säga förödmjukande. Läraren, eller mentorn, eller vad man nu kallar den ansvariga i hippie-sfären, måste ha mig som hämtar barnet arkiverad på fotografi i något mystiskt x-files liknande. Det här fotografiet är kanske det sämsta som någonsin tagits av mig.
Vi tog det på ett passfoto-ställe (som också är ett deli, såklart) i Queens två dagar efter att jag anlänt, då jag fortfarande gick omkring i ungefär samma kläder som jag hade på flygplanet till USA pga att Virgin strax efter att de gett oss en nära dödenupplevelse bestämde sig för att ge våra väskor till London istället för new york. Så, lärarna tittar alltid på mig med en viss misstänksamhet.
Det kan jag ta.
Om jag var en person som var van vid värme, som alla tydligen är utom jag, aldrig svettas och kan ha tajta jeans på mig när det är 38 grader ute och fortfarande se fresh och clean ut när jag hämtar min unge på dagis, visst. då kanske jag också skulle höja på ögonbrynen åt en person som inte går att urskilja för att hon blänker så mycket trots att man är inomhus.
Men när de sen börjar prata skitfort med varandra över mitt huvud på spanska höjs min paranojabarometer minst fem steg. Att de sedan börjar gestikulera och tillochmed peka på mig, och det visar sig att samtliga föräldrar utom jag kan prata spanska och gärna endast gör detta (och förmodligen om mig) blir det hela lite jobbigare.
Det enda jag kunnat snappa upp av spanskan när nabil pratar är orden "Esperma" och "Porno" och jag förstår aldrig hur jag utan andra kunskaper ska kunna lyckas klämma in dessa i samtal som passar när man står på en flummig förskola.
adiós amigos tänker jag.
Men mitt språköra visade sig snart ha fler fallgropar än ovanstående spanska och den delvis haltande engelskan (och på en metanivå- den här svenska bloggen. har du någonsin läst så många förvirrade paranteser? det är som att jag vill skriva två texter samtidigt).
På hemvägen en dag visar det sig att Ree, som är sex år, kan mer franska än jag. Skulle kerstin Lief se detta skulle skaka ilsket på huvudet, så de små eiffeltornen hon hade som örhängen dinglar, sen skulle hon utbrista "dit vous ainsi, fille stupide!".

Samma dag när vi kom hem, gjorde vi helt enkelt en rättvis deal som går ut på att jag lär henne mer svenska och hon lär mig mer engelska. Rees pedagogik är fantastisk. Den går ut på att man först pratar mycket engelska om den obegripliga japanska barn succén "pockemon" och då och då kommer med något snusförnuftig läxa som "spell the longest word in the english language for me now".
The longest word? jag vet inte. Hon tog bestämt mitt block och skrev med spretiga bokstäver:
"Dedicated to Honolulu. Antidisestablishmentarianism. 12 syllables."
När jag undrade varför hon dedicerat det hela till Honolulu svarade hon bara
"That's the capital of Hawaii. Now, spell the Pokemon "picacho" for me."

Igår, precis när Anna och Dan kom hem och jag kunde lämna från mig en Tallulah genomvåt av svett i deras armar, satte något sorts regnskogsregn igång. Toppen, tänkte jag, och fällde upp paraplyet Ulla tvingat mig ta med mig till Anna för några dagar sedan. det var som att gå genom en flod. Jag försökte skydda mig bäst det gick under den kvartslånga vägen till stationen men inget paraply i världen kunde ändra det faktum att jag samma morgon tänkt "det här känns som en perfekt dag för en vit t-shirt!". Väl på tåget försökte jag hejda mina egna skamkänslor genom att studera andra amerikanska kvinnor med vita t-shirts, och upptäckte ingen skam alls. Det kunde jag inte förstå. jag kramade min väska. Efter ett tag upptäckte jag att det enda roliga med ovädret var alla snygga killar med vit tee. Jag vet inte vem jag ska tacka för det här, kanske, förmodligen, dem franchize boyz, det spelar ingen roll, jag förklarade bristen på stirr-skam med att girls will be girls och appropå det:
Träffade Isabel och Ebba och vi tog en Cosmopolitan för tre dollar. Hade det inte varit för att vi tillslut föll för erbjudandet att köpa en stor hamburgertallrik och en bud för åtta dollar, hade det nästan varit ett tillfälle för mig att skriva ett blogginlägg som börjar "in a city that never sleeps... meanwhile down town, samantha.."

Okej, så jag har tagit det lugnt ikväll. Det har varit fantastiskt. Inte en enda dag när jag varit här har jag känt att jag har kunnat koppla av helt själv. Idag när jag vred om nyckeln på Park Ave, fann lägenheten tom och hittade en lapp där ulla skrivit "Fanny! Ät upp laxen!" blundade jag och det enda jag kunde höra var ljudet från ACn.
Jag stängde av den. Gula taxibilar överallt. Kackelackorna som kryper på trottoaren på natten. Jag saknar Bredäng. Eftersom jag inte gillar lax gick jag och handlade. eftersom jag är vuxen och kan göra vad jag vill handlade jag ben&Jerry glass och röd pesto. På vägen hem blev jag stoppad utanför en kyrka, en man ville att jag skulle skriva på en lista mot att den skulle rivas. Han verkade synnerligen desperat, och jag ansåg att detta kunde bli min chans att försöka utveckla mitt språk lite mer, plus att jag råkade höra honom avfärda en snorkig republikan. Så jag skrev på listan och sedan försökte jag prata lite med honom om byggnaden som kanske skulle rivas. Han sprang nervöst omkring medan han svarade lite undvikande. jag bokstaverade mitt namn. f-a-n-n-y. Like the bergman-movie. (men det sa jag inte, den snuskfilmen tänker jag aldrig mer nämna i samma andetag som mitt namn!!!). Sen förväntade jag mig att han skulle prata mer om "The beautiful 1600th century church" men allt han sa sen var "so, Fäänni, when can we meet?"
Jag höll på att få en blodpropp av det häftiga topic-bytet och fattade ingenting.
Jag såg upp mot kyrkan. den är fin, ligger vid 63 street. gubbar will be gubbar. Svarade att jag förmodligen skulle komma att gå förbi kyrkan igen. ingen mer engelskaträning där inte, ett good luck och sen sprang jag över gatan för att slippa se mer av den sneda mustaschen.
Ulla kom hem. Hon blev överlycklig när hon såg att jag hade ätit, pratade FN, gick och la sig. Själv har jag de två sista avsnitten av The Wires fjärde säsong kvar, coh en nyinköpt Time Out. Be cool, stay in school.

PS! Jag måste jag erkänna att jag skämts så mycket över att ha låtit Rod Stewart ta över så mycket i föregående inlägg att jag nästan är tvungen att publicera ett motgift- min favoritvideo. Jag kan inte beskriva hur roligt jag tycker början är. Sunes sommar möter boyz in the hood eller någonting.