Sneakers'n'sense

Det är söndag natt och imorse åkte ulla iväg till South Dakota. Det börjar kännas som att jag är uppe 90% av dygnet, kanske för att hinna med allting nu i sista sekunderna av resan. Jag och Isabel var på konsert i Bronx i fredags, det fick mig lite ur balans. Jag vet inte hur jag ska kunna återge det, kanske är det lika bra att försöka korta ned det hela till fakta:
I Bronx, aka hiphopens vagga, skulle man fira grandmaster flash and the furious five. Jag och isabel, som av någon anledning fått fribiljetter, hade förvånansvärt bra platser (trots detta har jag inte lyckats ta några vidare bra fotografier). Värt att nämnas var att Roxanne Shante var där, om det nu är någon som minns juice crew (well, inte jag). Det kanske var två tusen på teatern i Bronx, de flesta säkert över trettio. Jag måste säga att jag fortfarande är mållös inför den här upplevelsen, jag vet inte hur jag ska berätta utan att bara ironisera och bagatellisera alltihop och jag vill inte göra det än. Jag lämnar det. Att på fullaste allvar bara vara två vita i en så pass stor folksamling -där människor samlats av gemensamt intresse- var iallafall någonting som jag i ärlighetens namn inte varit med om någonsin förrut. Frågan är om det överhuvudtaget är möjligt i Sverige. Nog om det.

Lördagen var det fler avsked. Anna, Dan, Tallulah och Ree skulle på semester och vi åt middag. Ree hade ritat en kort och Tallulah hade lärt sig "passa" en boll (även om siktet fortfarande verkar vara under konstruktion). Anna gav mig en bok, som hon själv utnämner till en av de bästa böcker hon läst någonsin: A prayer for Owen Meany av John Irving.
Det känns bra eftersom jag måste säga att jag börjar bli en smula trött på den styltiga prosan som Stieg Larsson trots allt målar lätt spänning med..
Andra författare jag försökt ta mig ann under resan:
Paul Beatty
Judy Budnitz
Bodil Malmsten (som romanförfattare)
Har gått sådär, rent allmänt. sönderbläddrad är dock: diverse tidningar, tunnelbanekartor och resguider. så smart är jag.

Så tiden börjar rinna iväg. Efter att familjen macenroe lämnat park avenue och återvänt till queens packade jag ihop mina saker för att en sista gång ta gångvägen till Ebbas lägenhet på upper west side. Parken luktar hästar, vissa dagar är värre än andra. Jag har mer och mer ofta min i-pod på shuffle. Vi lämnade tillbaka några hyrfilmer, jämförde tröttheter och bestämde oss tillslut för att den bästa medicinen förmodligen skulle vara en drink på nionde avenyn. När vi tagit en drink blev vi sugna på, ja, en till. Ni vet hur det blir. När vi tillslut avslutat vårat (förmodligen sista) besök på Bar Brazil tog bjöd vi hem olämpliga killar till en allt för lämplig lägenhet och medan vi nu äter upp denna i sin helhet lyckade upplevelse maxar jag varje sekund och andetag för att minnas allting.
Och jag vet inte vad jag lär mig.
Och jag vet inte vad jag glömt.

Idag ringde Johan. Han låg i en säng i Bredäng och man behövde inte anstränga sig för att höra nabil sitta och reta honom i bakgrunden. I tidningen i morse läste jag att man har anhållit en man för morden i newark. Uhuru och Jesse trodde hela avrättningen måste ha varit beroende på gäng, det spelar ingen roll menade de. Man kan ha ett full schoolarship och fortfarande vara blood. Men på gatan dör man förr eller senare.
Jag kan inte fatta att jag sitter och skriver sånt här, det låter så fruktansvärt exotiserande, men det är direktcitat! USA är som på tv ibland.
Igår sa jesse, helt plötsligt, "ibland tittar jag ut från min balkong och tänker att snart kommer världen gå under, och då kommer alla skyskraporna jag ser bara falla ihop." Jag, som inte riktigt hade hängt med på hur djupt samtalet helt plötsligt hade blivit, körde på säker D. Coupland-anda och berättade att jag gärna skulle vilja vara i närheten av ett köpcentrum när världen börjar gå under, så att jag kunde plocka på mig en massa saker HELT GRATIS! Han bara skakade på huvudet. "Det kommer hända, världen kommer gå under. New york kommer jämnas med marken. Jag ska bara stå och titta på det, och vänta."
Ibland kan jag inte förstå vem som indoktrinerar den här staden med all skräck och oro som invånarna verkar bära på. Vi lyssnar på snuskig amerikansk r&b och hänger med killar som på allvar kallar en för sin shorty och har flera huvudbonader samtidigt, sneakers som alltid matchar t-shirten och undviker alla försök till ett äkta "hur mår du på riktigt?" med hjälp av whats up? Whats good with u? Whats crackin lady? men så plötsligt, bara sådär, kommer det commonsense-ångest, alltid inlindad i samma nationshölje. Vi måste värna om det fria amerika, som gett oss så mycket, Whats crackin son, this is a word 4 tha nation. I love this country. I cant get no paycheck. pass that weed, and do your job right, get a schoolarship and fuck the NYPD! i hate bush and i dont vote! god blezz america!
Det engelska ordet för "konsekvent" är tydligen consistent.
Det lämnar mig förvirrad.

Ulla lämnade lägenheten när jag sov. Hon lämnade en lapp i köket. Jag känner mig lite som han barnskådisen i filmen "home alone 2", all good.
Veckan är mest full med ärenden och förberedelser. Och! naturligtvis, allt det där som mamma varnat mig för.