Krigsföring och Biologi

Nya bilder upplagda här!

Min första lediga tid varit full (eventuell plats för punkt) av olika eh aktiviteter. På fredagkvällen var vi hemma hos Ebba och jag pressade daniel och ariel på de senaste nyheterna från stockholm. att träffa dem var nog nyttigt, man har flutit iväg lite från tankarna på Sverige den senaste tiden och det känns bra att minnas allting. Skrämmande hur lätt det kan vara att bara flyta med, låta stressen vispa undan det andra. Jag och Isabel hobblade tillslut därifrån med förhoppning om att fortsätta till en hiphopklubb på west side. denna hihopklubb känns det ungefär som att vi varit på väg till konstant i tre veckor, vi går och går men kommer aldrig till crunken kan man säga. Just denna kväll var anledningen att jag i ett desperat ögonblick tog av mig mina nya KLACKskor och gick barfota minst åtta blocks längs park west, vilket i sammanhanget kändes som ett moment of clarity. När jag korsade den åttonde gatan kändes det som att jag hade övertalat alla new yorks kvinnor om att deras klackskor inte bara förhindrade den praktiska, fysiska akten att ta sig framåt- utan också placerade dem i ett konstant psykiskt handikappat underläge i alla möjliga sammanhang.
Sen slog jag min stortå i en trottoarkant och förlorade den blygsamma mängd blod min eländiga kvinnokropp varit generös nog att inte utvisa under den där gräsligt tröttsamma "essentiella natur" någon hjärntvättat hela menskligheten med. När jag slagit in koden i trappuppgången såg det ut som att någon hade blivit skjuten utanför dörren.
Ibland får jag känslan av att min kropp försöker kommunicera med mig.
Oftast verkar den göra det på ett mycket passivt aggressivt vis att jag helt enkelt inte tänker uppmuntra den genom att vara lyhörd. Vill du mig någonting så kan du väl skicka ett förbannat memo, eller kanske MMSa någonting, jag har inte tid att tolka diffusa budskap eller betala en husläkare tvåhundra spänn för att höra att jag är stressad, eller att "den här medicinen inte testats på kvinnor än", eller vad det nu kan vara.


I lördags var vi, efter en skön dag i parken, ute och åt jättegod mat i Lower east side. Sen hittade vi ett ställe på första avenyn där man inte fick gå in om man inte lovade ägaren att röka vattenpipa. Vi valde husets. Sen träffade jag jesse och jose, vi drev runt lite kring 14 gatan och hängde på en bakgård medan vi pratade om vad man skulle göra när man blir stor. Ingen av dem hade längre någon egentlig möjlighet att få mer stipendium till mer studier, och bartenderjobbet som jose fått delade inte ut lön alls- han lever på dricks.
Det kommer kanske alltid finnas en anledning att fortsätta klaga på vidriga institutioner i stockholm med struliga lärare som inte ens kan kopiera en stencil om så kopieringsapparaten bara hade en enda knapp, men det är åtminstone möjligt för de flesta av oss att kunna testa. och klaga. och tillslut kanske bli en aning bittra i den där en-centimeters radien vi har möjlighet att trängas på i det överfulla klassrummet.

Förresten! varför har folk mailat mig om bergmans död konstant i en vecka? Varför har inte fler pratat om den här beefen som pågår mellan Leif GW person och Camilla Läckberg?! Albin skickade som tur var det här citatet för några dagar sedan:
"Författarkriget trappas upp.
Leif GW Persson jämför nu Camilla Läckbergs böcker med en novell i "Min häst".
- Om man sen dessutom skriver som Nicke Lilltroll pratar, har jag inte så mycket till övers för det, säger Leif GW."
Alltså det här med gängkulturer i new york finns fortfarande och det är tydligen inte konstigt för eh några av våra nya vänner att på riktigt gå omkring med kniv.. men de svenska författarkrigen! De är alltså inte att leka med. Retoriska missiler avlöser sylvassa citat och högteknologiska oneliners. Och herregud, Camilla Läckberg och Leif GW Persson? Jag menar, allvarligt talat, vilken sida ska man stå på?
Jag skulle vilja agera FN mellan dessa två "litteraturens finest" genom att knöla in det klassiska internetskämtet; arguing as a detective novel-writer is like running in the special olympics. even if you win, you're still retarded. noll-noll. Det är ju inte utan att man saknar Sverige när man hör det här. Men att välja sida i linda skugge vs björn ranelid-kriget var ju en smula enklare.

PS. tycker du möjligtvis att ovanstående inlägg är haffsigt och dåligt skrivet beror det delvis på att jag är dödstrött och borde somnat för länge sedan, eller delvis på att jag försökt skriva hela inlägget "som nicke lilltroll pratar". Godnatt och mossa på er alla människobarn.